tå up hus och gård; hafwi sielfwer skadan, och bygge up igen utan eftergift i utlagorna, och niute ey brandstud. Brinner up husbondans, och tillika flera andras hus och gårdar, qwarnar, eller andra wärk och bygningar; betale med sin ägendom, och niutin theraf alle lika rätt, hwar och en efter sin skada, och han böte thertil tolf daler för hwariom gårde. Brinner kyrkia som när står; böte hundrade daler til kyrkiobygnadt. Brinner och folk i huse inne; böte halfwan mansbot, och stånde uppenbara skrift, men i thy måle han warnad och tilsagd warit at bättra och thet ey giordt, böte han full mansbot och stånde kyrkioplicht.[1]
§ 2. Kommer elder igenom mur och tak, ther man ingen brist har wetat, eller af androm wåda, then man pröfwas ey så[2] warit wållande til; gälde bonden fierdadelen af thes wärde som brunnit: wet man ey huru elden utkommit; befrie sig med sielfs sins wådaede, at thet ey af hans försummelse eller wållande skiedt är: brister han åt ede; böte som i föregående § sagdt är: orkar han ey botum; plichte med kropp.
§ 3. För eldsskada som skier igenom tienstahion, hwilka emot husbondens warning och wilia til uthus och andra rum eld föra, eller annorledes owarsamt, som förbemält är, bruka; wari husbonden fri, och gälde then skadan som förwålladt hafwer, eller plichte med kropp: kommer elder genom giäst och resandes förwållande uti gästgifwarens, eller andras hus; wari lag samma. Om mordbrand förhålles som uti Högmåla balkenom förmäles.
§ 4. Til then som skada får af wåda och annars wållande som skadan ey betala och gälda kan, wari häradet skyldigt brandstod at gifwa, eftersom häradshöfdingen med nemdene til landshöfdingens widare skärskådande pröfwar skaden wara til i hus, säd, foder, och boskap. Brandstod är fyra öre i penningar, eller til bygnadt nyttigt wärke, af hwariom helgårde, och halft af halfgårde, ifrån halfgårde til fierdadels gård twå öra, heman ther under en öre: och låte
häradshöfdingen brandstod i häradet upbära och wederböranden tilställa:
- ↑ Conf. h. t. 29 cap. 16 §.
- ↑ Ordet: »så» är skrifvet öfver raden. – I marginalen; lägges »så» til: ty ubi nulla culpa, ibi nulla quoque mulcta, l. 22 C. de poenis, c. 29 fin. Tingmb. LL. ingom bör osakum böta, hwarföre och i Iure Rom. distingueras inter latam, som i casibus prioribus, och levem culpam.
