§ 2. Tager man annan med wålde, rifwer ut ögon, eller tänder på honom, skär af tungo, näso, eller annan lem; hafwi förwärkat lif och lösöra.
§ 3. Samma lag wari om then, som dräper öfwermaga minna är tyo åhr; eller man sofwande, simmande, badande, tarfwa sina niutande, eller then som af ålder och siukdom oförmögen är sig sielfwan at wäria.[1]
Cap. XVIII. Om sielfspillingar.
§ 1. Nu kan så illa åtbäras, at någor wiliandes förgiör sig sielf af harm, skuld, otålighet, eller förtwiflan, huruledes thet tå hälst hända kan: tå skal han af bödlenom til skogs föras och nedergrafwas: pröfwes han så från sinnom warit hafwa, at han ingom wåda wägia wetat; tå må han i stillhet nedergrafwas afsides i kyrkiogårde.
§ 2. Kan thet ock så hända, at någor kommer til at skära neder någon som sig uphängdt hafwer, eller eliest fria then som på hwariohanda andro sätt sig förgiöra welat: lände sådant honom, som hielpa wille, til ingen wanheder; utan näpses then, som således sökt sig sielf lifwet at afhända och hulpen warder, med fängelse, eller annor kropsens plicht, efter saksens omständigheter.
§ 3. Finnes någor döder, och ingen weta kan, huru han är omkommen; begrafwes tå then samme hederligen: men hafwer han ett ogudaktigt lefwerne fördt; lägges afsides i kyrkiogårde.
Cap. XIX. Om dråp föräldrar och barn emellan.
§ 1. Dräper fader eller moder med wilia barn sitt, stiufbarn, eller måg; barn fader sin, eller moder sina, stiuffader eller stiufmoder, swärfader eller swärmoder; man hustru sina, eller fästoqwinno, eller hon honom; broder eller syster; eller någon som för föräldrar, eller barn räknas kan:[2] stegles tå man, och qwinna i båle brännes.
§ 2. Slår barn fader, moder, eller them, som theraf namn bära, och således rätteliga anses böra; miste lifwet. Bannar någor fader, eller moder; wari lag samma.[3]
