Cap. XXIV. Om twegifto.
§ 1. Går man, eho han är, ifrån sine laggifta maka, fäster, eller låter sig wigia med andro, och then samma häfdar, emedan then förra lefwer, och icke är lagligen ifrån henne skild; straffes til lifwet. Om qwinno wari lag samma.
§ 2. Faster gifter man, eller laggifta hustru sig annan, och ey häfdar; böte sextijo daler: låter sig med then samma wigia; böte dubbelt. Och stånde then skyldiga therefter i thessom målom uppenbara kyrkioplicht.[1]
Cap. XXV. Om tidelag med fä, eller androm oskiäligom diurom.
§ 1. Hwilken människia, som af satanom, och sine onda begärelse så långt låter förföra sig, at han hafwer ena onaturliga och wederstyggeliga beblandelse med fä någro, eller androm oskiäligom diurom; halshugges han tå, och i båle brännes, samt diuret tillika dödes, och nedergräfwes i iordene.
§ 2. Nu nekar någor til sådana giärning, men tilstår likwist upsåtet ther til; stånde tå then samme, om häfdande ey bewijsas kan, uppenbara kyrkioplicht, och arbete sedan i iärne ett helt, eller halft åhr efter saksens omständigheter.
- ↑ Hwad som fölier uti utkastet förmäles uti Lägersmålabalken i utkastet cap. 2 § 2, men kan blifwa ther § 3. Synes förthenskul här kunna gå ut, eftersom then casus til bemälte cap. rätteliga tyckes höra.
