Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 5.djvu/371

Den här sidan har korrekturlästs
359
TJUFVABALK 1717

§ 5. Upbryter någor annars bref, läser, eller androm att läsa gifwer, uppenbarar och uthsprider thet skrifwet är, söker thermed theras skada och nesa, som thet angår; straffes som saken är till, med penningeböter, eller fängelse, och upfylle skadan.

§ 6. Nu kan så hända, att någor upsåteligen förfalskar, uthplånar, tilsätter eller förändrar namn, bref, eller signete, böcker, räkningar, handskrifter, och mera sådant, thermed att skada giöra; eller them swijkligen fördöllier, sönderrifver, förbränner, dicktar och skrifwer nya; böte then thet giör, tijo daler och ersätte skadan. Giör han thet i sitt ämbete; ware thet tå i twebotum, och miste thertill sitt ämbete. Förfalskas allmänne skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse wara böra; gånge thermed, som i Högmålabalken förmäles i 15 cap. 7 §.

§ 7. Lägger man märke å annars ting dödt eller qwickt, sig thet at tillägna; eller lägger märcke å annars märcke, thet förra thermed at förwilla, plichte som annor tiufwer, effter thy thet wärdt är, och bråttet pröfvas kan.

§ 8. Nekar någor emot sitt bättre wetande till inlagsfä, eller annat som wädsatt, i pant tagit, eller länt och borgat är, försnillar, försällier, eller förbyter thetsamma; gånge therom, som om annor tiufnad.

§ 9. Om någor af oskipto gots något förtiger, eller undandöllier, för rättom arfvinge, eller när bewijslig skuld fordras; eller i sådana mål falskeligen låter gifwa sig någon förskrifning och förbindelse, skuldfordrande thermed att skada; wari lag samma.

§ 10. Nu brukar någor upsåtelig list och arghet att thermed bedraga sina skuldfordrare, ware sig genom tillbod att upgifwa all sin ägendom eller genom andra konster, thermed han annars medel olofligen söker under sig slå, ware han ansedd som en bedragare, miste sin äro och stånde sig till skam och nesa wid en påhle offenteligen på torget, straffes ock thertill effter saksens och bråttets beskaffenhet, med fängelse på vattn och bröd, eller arbete, och betale eij thess mindre hwad han skyldig är, så långt hans gots räcker. Men ther någor elliest af nöd och olyckor utan slöserij och egit wållande tiltränger, all sin ägendom till sine skuldfordrare at afstå, och får thertill domarens samtycke, wari för straff frij, betale dock som sagdt är.