8 Cap. Om fynd och hittegods, och huru thet bör uplysas.
§ 1. Alt hwad man hittar, bör strax kundgiöras, och icke allenast trenne söndagar af predikestolarne, utan ock på tinget och rådstugu uplysas. Kommer tå then thet effterfrågar, och bewisar att thet honom tillhörer; tage sitt äter, och förnöije then skiäligen, som thet funnit hafwer. Kommer ingen ägare innan natt och åhr, tage konungen twå delar, och trediung then som hittat hafwer.
§ 2. Urminnes nedgrafwen skatt, bottnfynd, eller annat sådant, ther ingen ägande är till, tage konungen halft, och hälften han som hitte. Men strandwrak och skipsfynd ther eij ägare finnes till, dömmes effter Siölagen och Siöskadebalken.
§ 3. Finner någor sådan skatt, eller några gamla saker, antingen uti gammalt mynt, guld, silfwer, koppar, metall, eller andra sällan findtliga stycken i konstarbete, och han sådant dölliandes, först konungen till salu, för en skiälig betahlning sin andehl eij uplåter och hembiuder; anses han tå för then som försnillar konungen thes rätt, upfylle skadan, och afstraffes, som urskils i Högmålabalken uti 13 cap.
§ 4. Hittar man driftefä, taman häst, eller sto, oxe, ko, eller hwad nyttigt fä thet är, behålle thet hos sig, uplyse, och tage lysninga wittne, om han inom häradet eller staden är. Är han som hitte utom häradet eller staden, nedsätte tå och låte lysa som förr är sagdt. Med slike fä må man arbete göra, och sina ärender med fara och nyttia inom häradet och staden, ther thet funnet är, sedan en gång lyst, och wittne till äro: giör thet någor förr; böte tre daler till treskiptes: kommer then, som mist hafver, sedan lyst är, och lagligen till sig kiänner, tage sitt åter utan lösn, och then som hitte, ther tillfälle gifwes till misstanckar, giöre sig urtiufwa med lysningewitnom, och sielf sins ede, att han thet eij arglisteligen, utan som rätt driftfä uptagit: kommer han eij innom natt och åhr; behålle tå then som hitte, och war inom häradet eller staden: war han utom, tage halft som hitte och andra hälfftena han, hwilken sattes till och wårdade. Är thet otamt och eij nyttiafä, uplyses och nedersättes sammaledes. Kommer rätter ägande inom natt och åhr; betale tå till honom, som uplyste, eller wårdade, foderlön och omkåstnadt effter mätsmanna ordom, och tage sitt åter: kommer han eij, behålle tå han som hitte: är han utom härade, tage tå halft emot honom som wårdade och skiötte.
