qwittobref möta, eller wijta, att then skedde betahlning på skuldbrefwet blef antecknat, eller med wittnom och fullom skiählom then samma genast bewijsa. Sker thet eij, gånge tå saken till uthmätning. Men gitter han thet fulltyga, plickte then hoos dommaren, som betahlt skuld witterligen kräfwer, såsom för annat bedrägerij.
§ 6. Missräkning är ingen betahlning, ehwar then finnes, ther bör then först rättas, och betahlningen sedan ther effter jämkas, med mindre parterne förr om samma missräckning äro förente, och then i andre måhl godgiord är.
§ 7. Nu är i skuldbrefwet ingen wiss dag till betahlningen satter, och säger then fordrande sig ej kunna låhn sitt längre umbära; ther må och skulden genast betahlas; ty ther ingen dag är föresatt, ther är icke heller någon uthesluten sitt att åtherfordra.
§ 8. Men gifwer thet skuldbref anledning till längre anstånd; eller äro the penningar till wisse måhl länte, så at låntagaren genom för hastigt åtherfordrande skulle lijda stoor skada och lånet wara honom aldeles onyttigt; tå bör konungz befallningshafware wissan dag föreläggia, effter ty han skiähl finner och sakens omständigheter wid handen gifwa. Är och wiss ort nämnbder, ther att betahla; blifwe han och ther wid, med mindre parterne ther om annorledes förenas.
§ 9. Finnes någon förnöijelse i skuldfordring åkommen wara, antingen att then som fordrar, een annan till sin man antagit och för betahlningen godkiendt; eller att annan dag och summa i then skuld å både sijdor bewilliad är; eller kortning mot egna eller tredie mans skuld them emellan förelupit; eller på hwad sätt skulden, ifrån thet han först uthfästes, förwäxlat sin natur och egenskap; ther må konungz befallningzhafware antingen rätta sig effter sidsta förbindelsen, eller ther jäf och grundade twifwelsmåhl infalla; saken till dommaren skiuta.
§ 10. Ingen sökia annars fordring, med mindre then samma honom antingen genom ägarens namn och anteckning på skuldbrefwet eller genom särskilt fullmackt rätteligen updragen är. Finnes och skuldbref af twå eller flere med samnad hand uthgifwit wara; ther löses alla the andras förbindelse, när enthera fulleligen skulden betalt. Fordras sedan af the andra betahlning, wari lag samma, som i 5 § för thetta är stadgat.
