uthmätas skall, och är han eij lagligen uthsagd; tå bör han laga fardag niuta, som lag säger, antingen uthmätning sker eller icke, med mindre parterne sig ther om annorledes förena.
§ 4. Hafwer then som för giäld sökes intet annat att widerwåga, än löhn sin i konungens tienst; eller hafwer af konungs nåde fådt lijfs, eller behagelig tijds frijheet på något gods, eller wist underhåld eller nåde åhr; stånde tå till konungens behag, om, och huru mycket han ther af till sin skulds afbördande åhrligen gifwa skall.
§ 5. Hwad som för skuldnären omisteligit är, såsom handtwärkares nödige wärcktyg, ther med han sig och the sina födan förtiena skall, jämbwähl thet som till ett hemmans bruk egenteligen hörer, må icke till uthmätning gånga, uthan aldra sidst, och ther intet annat är att tillgå then fordrande att förnöija med. Så bör icke heller then fattige genom uthmätning så aldehles uthblottas, att honom thet som till nödige kläder och födan samma tijd aldehles omisteligit är, på een gång ifråntagas, uthan then skuldfordrande i thet måhl till warkundsampt tåhlamod intahlas; med mindre bewisligit woro, att then skuld af egit slöserij, dobbel eller annan odygd tillkommen woro eller att then som fordrar fattigare är än then som sökes.
Cap. 9. Om beslag och qwarstad på annars ägendomb, bysättning och förbod att reesa.
§ 1. Kommer någor till konungs befallningshafware och beder, att man må bysättias eller gods under beslag tagas, säges saken eij tåhla något upskåf till rätta, effter fara är, att mannen wicker undan, eller godset stickes af wägen then andras rätt till hinder och skada, biuder och borgen, för thet som ther på föllia kan; finner tå konungz befallningzhafware, att then fordrande thes uthan säkerheet nog för then gäldbundne eller godse hans hafwer, och att thet beslag eller bysättning mehra af ifwer och hämdgirigheet, än för rätta fara sökes, ther må thet icke bewillias, fast borgen ther emot biudes. Men ther thet liusliga, och med goda skiähl pröfwas, att uthan sådane handräckning, then sökiande märckelig skada i sin rätt komme att lijda, och hade sedan intet att hålla sig wid till sin betahlning; ther bör han och effter sin begiäran handräckning niuta, fast han eij mäcktar borgen therföre ställa, dock att han wid nästa rättegångsdag ther
