eller at begge parterne med theras wittnesbörd tillfreds äro. Eij eller måge the edeligen wittna, som icke til laga ålder komne äro.
§ 6. Qwinnor så ogiffta som gifta måge icke mindre än manspersoner wittna, när emot them eij något skäligen inwändes.
§ 7. I alla mål skal theras wittnesbörd, som när warit och sielfwe sedt thet the wittna om, gälla mer än theras, som allenast af andras berättelser något om saken hördt hafwa.
§ 8. Nu hafwer man eij utan et wittne, eller flera, som icke tillika, utan särskilt något i saken weta at berätta: äro the hwar för sig åsyna wittne; men icke tillika sedt eller när warit; tå gör et, eller the fleras särskilte berättelse allenast halfft bewis, och ther bör then anklagade sig med skäl och wittne, eller med ede från klagomålet befria: dock må eij någor i lifssaker tillåtas at swäria sig fri, utan bör en sådan med skäl och wittne öfwertygas, såsom framdeles urskils.
§ 9. Wittnena böra särskilt afhöras i bägge parternas närwaro, och befrågas, effter som domaren finner til saksens uplysning nödigt wara, eller parten sielf gifwer wid handen: äro the skiljachtige i theras berättelser, tå måge the emot hwar annan til förhör ställas, och sanningen således noga utletas.
§ 10. Beropa sig bägge parterne på wittnen; stånde tå hwar och en fritt sina wittnen at framhafwa, först käranden och sedan swaranden, och gifwe domaren honom bifall, som bästa skäl och wittnen hafwer; äro å båda sidor lika goda bewis och wittnen; tå gälle the mäst, som swaranden til befrielse lända; ty domaren bör wara benägnare at fria än fälla.
§ 11. Hafwer någor begynt en twist och fruchtar at thes wittnen antingen resa bort, eller genom döden afgå, innan theras wittnesbörd warder aflagt; tå må han förut til sanningens styrkia, samma wittnen om saksens rätta sammanhang, lagligen af höra låta.
§ 12. Beropar sig någor til bewis på bref, skriffter eller böcker, ther skal noga efterses om the trowärdige äro, eller ensidige, hwilke allenast tiena til bewis emot men icke med then som skrifwit hafwer. Beropar sig then framtedde skrifften på någon annor; tå må then eij gälla innan then andra tillika framwises.
§ 13. Hafwer någor ej andra skäl och bewis til sin klagan, än at han tilbiuder sig then samma med ed besanna; ther må han eij
