höras, innan han skäl och bewis för sig skaffar; ty med ed må man eij klaga; eij eller må swaranden til ed twingas, med mindre klaganden halfwa skäl och bewis, eller et wittne hafwer, som förr är sagt. Domaren skal ock med edgång warsamt omgå, at then ingom i oträngdo måle; utan ther wichtiga omständigheter så fordra, och sanningen eij annorledes utleta kan, påläggias må.
§ 14. Ändock egen bekännelse går för alt bewis, när then friwilligt, utan pinande, skräck eller swikeligit förledande sker, och af then som til laga ålder kommen och wid sundt förnufft är: så skal likwäl ingen på sin blotta bekännelse, särdeles i lifssaker, til straff dömas, innan först noga undersökes, om ock then bekände gärning wärkeligen skedd är, och om alla omständigheter med bekännelsen instämma.
§ 15. Är :lågor i brott och missgärningar med fulla skäl och bewis öfwertygad; men domaren kan likwäl eij förmå honom til egen bekännelse; ther gälla fulla skäl och bewis mer, än then bråtsligas nekande, och domen lämpas thereffter. Hafwi ock ingen domare eller befallningshafwande macht at låta någon som anklagad är til bekännelse pinas eller plågas. Giör han thet; plichte efter saksens beskaffenhet
11 Capitel. Om parterne utan rättens låf och minne afresa.
§ 1. Om någor part sedan saken i rätten angifwen är, eller beswären emot then afsagda domen i öfwerrätten andragne eller emottagne äro, reser ther ifrån, utan domarens lof, och innan han stält fullmägtig saken widare at utföra; tå bör sådant et fodersamt utslag icke hindra; utan skal med saksens afgörande efter lag förfaras.
§ 2. Nu hafwer någor så nödig resa, at han eij kan ther med dröija; och är saken så swår och angelägen, at han then icke kan någrom i sin frånwaro anförtro; tå bör han sådant för sin afresa tideligen i rätten gifwa tilkänna, och domarens ompröfwande underställa: afreser han annorlunda, böte uti hofrätten tijo daler: uti lagmans- och rådstugurätten fem daler; uti härads- och cämnärsrätten en daler; och saken afgöres efter som i förra § sagt är.
