sedan inga laga talu ther å, med mindre han a så widt belägna utrikes orter wistas, at intet bud til och ifrån honom innan natt och åhr kan komma; eller han eliest något laga förfall hafwer: kan tå han icke öfwertygas, at han warit orsak til några försumelse, och han gitter eden ther om gånga; niute tå, om han inrikes är, tre månader, men om han utländes är, åhr och dag ifrån thy han thet weta fick.
§ 3. Wet man ho, men icke hwarest inländsker arfwinge är; tå skal arfwet sättias under säkert förwahr til thes han kommer: kan han tå med ede erhålla, at han tilförene hwarken af arfwet wetat, eller kunnat therpå tala; tagi samma arf: gitter han ey; eller kan han öfwertygas, at han af arfwet wetat, eller kunnat weta; hafwi sin rätt förwärkat.
§ 4. Wet man ingen laga arfwinge, och kommer ey bud af honom, eller några kundskap innan natt och åhr, som förr är sagdt; hemfalle tå thet arf til konungen.
§ 5. Ingen arfwinge som uti tiugu åhra tid icke hafwer gifwit sinom anhörigom i fäderneslandet om sitt tilstånd tilkänna, må taga thet arf, som således utan hans efterfrågan i tiugu åhr hafwer stådt, ehwad förfall han tå wil föregifwa.
§ 6. Träder oskylder man igenom falskt föregifwande af skyldskap til arf; eller är han them döda skylder, och wiste doch annan närmare wara: kan thet sedan kunnigt, och honom öfwertygat blifwa; hafwer ock rätter arfwinge, utan laga förfall, talu sina försumat; wari tå samma arf til konungen förfallit, och then som falskeligen ther med umgick, ersättie alt thet han ther af upburit hafwer, och plichte som för annor bedrägeri.
Cap. XXIV. Hwar som barna förmyndare skal wara, them och thera gotse, som the i arf fånget, at förese; och huru han förordnas må.[1]
§ 1. Fader wari sina barna rätte målsman: dör moder, och han i andra gifto träder; tagi tå barnana närmasta mödernes fränder sig til råds, när något wigtigt, angående barnen, eller thera ägendom förefaller.
- ↑ Thenna rubrica kan så ställas at wisa sammanhanget med capitibus seqventibus.
