Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/103

Den här sidan har korrekturlästs
89
FÖRSLAG TILL GIFTERMÅLS- OCH ÄRFDABALK 1690

än finge under morgongåfworätt 1/12 part af heela sterbhuusetz ägendomb i löst och fast, arf och aflinge, så synes wähl det fasta böra derunder wara begripit, men är nödigt till dommarens mehra säkerheet och parternes säkrare underrättelse att uthförligare nämbnas.

5. Uti wår nu brukeliga laagh 19 cap. Gifftmålb. L.L.. förbiudes mannen at bortskiffta sin hustrus jordh, uthan hustruns och hennes arfwingars goda willja, men uti det 9 cap. af denna senare effterlåtes mannen att bortskiffta, förpanta, försällja och i giäldz afbetahlningh gifwa sin hustrus jordh, när dhet kan skie medh hennes frija willja och sambtycke, hwarwijdh hennes arfwingars råd och tillståndh utheslutes, som lijkwähl synes betänkeligit aldeles at förbijgåå, dy 1:mo, som lagen tillförne intet gifwit mannen tillståndh at bortskiffta sin hustrus jordh uti annan och bättre jordh uthan hennes arfwingars goda willja, så synes så mycket betänkeligare at tillstädia mannen icke allenast bortbyta uthan och försällja, förpanta, i giäldz betahlningh bortgifwa sin hustrus jordh, arfwingarna alldeles oåthspordt, hwaraf 2. intention af det 8 cap., som ingalunda tillåter hustru eller man gifftas uti hwars annars fasta ägendomb, ärfde eller förwärfde, på mångahanda sätt skulle kunna illuderas, emädan oppå ett så fritt abalienerande kunde lätt föllja ett oskiäligt wärdetz förslösande; 3. kunde een hustru, besynnerligh den, som wore sielf benägen till någon fåfängh utgifft, eller den, som för mycken kiärleek intet wille, eller den, som för mycken räddhåga och blödigheet intet torde, eller den, som af mycken eenfalldigheet intet wiste att säija sin man i det fallet emoth, snart bringas af det skiähl, som inga skiähl wore, at samtyckia till sine godz föryttrande, som kunde icke allenast lända hennes arfwingar, uthan och henne sielf och hennes barn i längden till största nackdeel och fattigdomb; 4. kunde godzen, som tiäna till familiernes conservation igenom een godwilligh eller lättsinnigh hustrus antingen godwilliga eller af räddhåga gifne bijfall snart försättias, som till det 5:te fast säkrare och längre synes widh den slächt, af hwilkens stam de äro förwärfwade, bibehållas, där arfwingarnes samtycke wedh sådan handell jämbwähl inhämptas skulle, som för det 6:te synes särdeles nödigt, när de inga barn sins emällan hafwa, för hwilkas wälfärd och upkompst fadern kan och bör wara bekymbradh, att fadren då icke för sin och sin hustrus egen lust sökte till förtreet och skada sådant arfwegodz at förslösa, hwilket