Ad cap. 6.
§ 10. Detta capitel och särdeles denna paragraph synes hafwa mycket eftertänkiande med sigh, i det att hwar tillåtes stegra och sällia sin bördejord, som han högst kan och gitter, men som så medellst mången ifrån börden kunde stängd blifwa, och äfwen skattemanna arfwingar af kittzligheet, när många det börda willia, hwar andra komma att ruinera, och den förmögneste dhe mehra trängde uthesluta, så tyckes wähl i slike fall mätismanna ordom bäst wara att sådant underkasta, som och att laga melioration expresse blifwer undantagen, ifrån den, som mehra tager, änn han utgifwit för kiöpet.
§ 13. Creditorer kallas här gälldenärer, der doch uppå desse orter gemenligen efter evangelistens ordh (Luc. 16) debitorer för gälldenärer räknas, och äfwen infra cap. 8 § 5 ähr att see, alltså tyckes, att derwidh någon åtskillnadh i namnet, af gäldägare eller slikt creditoren gifwas kunde.
Ad cap. 8.
I slutet af § 1 är creditoren först lembnat, att intet till pantens afstående utan reda penningar efter egit behag emottaga, men som i dessa orter gemenheten mera sine hemman emot waror än kontant pantsätter, efter ondt om penningar är, och waran öfwer allt gångbar finnes, så skulle mången komma sin pantejord att mista, som den dock för goda wahror wähl mechtar återlösa, och widh warans afförande och föryttrande till och å annor ort kort tijdh derefter förmåtte infrija, hwarföre bäst synes, att goda waror hafwa lijka krafft med penningar, till pantens lösn efter mätismannaordom.
Ad cap. 12.
§ 6. I slutet står, att dehlas skall efter öre och örtug, pund och tunneränta; i dessa orter finnes 1. på månge, särdeles skattehemman i Wärens härader, ingen punderänta. 2. Öre och örtug brukas här eij. 3. Tunneränta står eij heller synnerligen införd uti ordinarie jordeboksräntan, utan 4. merendells penningeränta. 5. Är denn så olijka, att ett hemman, som minste pund- och penningeräntan i byen äger, största åker och äng ofta innehafwer, men den åter, som slijk dubbell ordinarie ränta graveras medh, mindre tillägor,
