Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/178

Den här sidan har korrekturlästs
164
UTLÅTANDEN ÖFVER LAGKOMMISSIONENS

lijka rätt och förmohn eller och i anseende till byrd, naboe, tijdh eller annat, böthe såsom den der 2:ne ett såldt.


Ad cap. 10 § 2.

Hwem som friskilling skall gifwa, kiöparen eller sälljaren torde wara nödigt att blifwa exprimerat; men om frijskillingz qvanto understår man sig eij att påminna, effter det torde bli wijd Rättegångsbalken genom een allmen taxa utöfwer dommars, resolutioners och flera documenters uthsökiande infört och uthnembdt.


Ad cap. 17 § 2.

Wijdh det att uthi denne § ingen ifrån prestetijondens ehrläggiande eximeras uthan att alla som swedje och åker bruuka, egen eller emoth lott eller lego; synes att lega sampt uthlega skog och mark till swedje- eller tiährubrennande wara indulgerat. Men som een sådan oinskrenkt frijheet oförgrijpeligen mehr synes skada än gagna publico, emedan 1 :o tiährans öfwerflödiga tillwerkande uthöder skogarna, och 2:o myckenheeten af den wahran förorsaakar wahnprijs hoos uthlenningarna, bringandes och 3:o een sådan lega de swagare hemman uthi ett oundwikeligit samt longligit ödesmåhl, ty när een fattig bonde och rötare utlegt till den rijkare och manstarkare sin skog och derföre ett ringa nuthit, mehr till sin föda och uppehelle än Kongl. Maij:ttz rettigheetz uthgiörande, och skogen sampt dess nytta och underhåldh derigenom tryter och afftager, öfwerger han hemmanet och landet sampt och offta rijket alldeles rymmer; då sedan ett sådant till skog och mark förderfwat hemman icke uthi longliga tijder igen optages, effter som och eij heller skogen uthi monga åhr, ja somblige stedz icke uthi mannaminne kan tillwexa; så att och 4:o fölljer, att så lenge bonden såledz får lega skog af den fattige emoth ett mycket ringa, förliter han sig mest på swedien och tiährubrennande och efftersetter alt sitt åkerbruuk och ängzrödjande, sampt sig platt intet winlägger om boskapzskötzlen, der han dock elljest och i mangel af den lindriga skogzleegan booskapzskötzlen sig mehra antaga skulle, med sin större förmohn; och då äfwen beflijta sig om engerödiande, oumgängeligen, samt sin åkers uthwidgande. Heemstellandes man dy underdånigst, om icke de mångfalldiga emoth skogzlegan uthgångne placater kunde ytterligare handhafwas, och