therigenom wägen öpnas att bringa jord eller fasta godz uthur familierne; ty een oskyld seer intet så myckit till godsetz rätta wärde, som thertill att han får jordegodset under sig och sina arfwingar, fast han skulle gifwa therföre fyradubbelt mehra än dhet i sig sielfft wore wärdt; fördenskulld wår för tijden bruukelige lag skutit sådant under wärderingzmän, och will, att bördejord ther effter lösas skall, på dhet ingenthera måtte skee för när, hwarken sälliaren i anseende till hans anlagde förbättringar, eij. eller bördeman till sin börderättigheet; men uthi aflingejord lämbnes sälliaren sin aldeles frija disposition, såssom den skillnaden emellan bördkiöpt jord och aflingejord synes wara nödig till slechternas conservation, och kan sälliaren intet hafwa att klaga, dhet honom intet så fridt står handla med arfwejord som med aflinge, ty som han nutit slechten och börden till goda i dess förwärffwande, så är dhet intet mehra än billigt han drager den reflection tillbaka, att han på lijka sätt unnar sin slecht inlösen.
Effter den 2 § skall jord, huuss och tompt i staden, ehwad thet är arff eller aflinge, opbiudas, och nästa frände sampt naboer hembiudas; men hembiudningen af aflinge haar härtill i stadzlagen intet warit nödig, som dhet 4 cap. jordabalken uthwijsar; synes eij eller behöfwas, elliest giöres arff och aflinge lijka i städerne, som intet gärna låter sig giöra, så frampt naturen och billigheeten skall föllias uthi lagstifftande.
Effter den 4 § äger bördemän ingen lösningzrätt på landet i aflingejord; samma beskaffenheet synes böra wara med aflingetompt i städerna; ty ther samma grund till lagen finnes, ther bör och samma lag gälla. Här slutes och bördemän ifrån lösningsrätten af ofrije tompter i städerna, som synes hafwa sin grund theraf, att sielfwa tompten hörer konungen eller staden till; men så wijda tompten är på skedde inrymning bebygder, den man efter man bebodt, tyckes bördeman hafwa någon rätt till besittningen fram för en oskyld.
Att twisten om bördzrätten skall uthföras annorstädes än i den orten, ther jorden är belägen, som i den 6 § förordnes, synes intet kunna angå för nödige skiähl och wittnen skull, som intet kunna dragas till andra orter. Det är nyttigt, att förmyndare tillhålles i acht taga the omyndigas rätt wid fasta ägors inbördande, när han haar medel och uthwägar thertill, som i den 7 § förmäles; men på dhet förmyndaren sin skyldigheet i detta intet må försumma, woro nödigt, att straff uthsattes för den sådant försummar.
