een domare sedan ex simili kunde giöra sitt sluut i lijka måhl. Här handlas och de jure fisci, som klart och tydeligen bör skee.
Ad § 5: om intet sådanna rättigheeter, som här oprechnas, kunna præsciberas på mindre tijd än uhrminnes, nembligen på 30, 40, 100 åhrs tijdh?
I den 5 § är jus piscandi eller rätt att fiskia i annars wattn uthsluuten, som lickwäll genom häfd synes kunna acqvireras och förwerffwas; om fiskiewärker, nothedrächter, nättieläggiande tahlas wäll i den 2 §, men ther tyckes wara förordnat, att thet intet kan häfdas, med mindre thet med råå och röör eller gård och wård är inbegripet, men i wattnet är owant sättia råå.
I den 6 § står desse ord eller gånge till sin by och förra ägare igen; uthan twifwell är detta tillförstående om ägorne, som the med häfd wehlat sig tillägna.
I den 8 § säijes, att uhrminnes häfd eij skall gifwa någon styrckia till ägoskillnad, hwilket synes efftertänkeligit, ty mångestädes finnes emellan bohlbyar inga andra råå och röör än uhrminnes gambla hermelsser och happ, hwareffter grannarna man effter man häfdat ägorne och samma häfd skattat for skillnad sin emellan.
Cap. 16.
I den 2 § står, att om uthjord så stoor är, att hon for fierdehls hemman läggias kan, då äger hon med huus byggias, hwarpå straxt giöres den exception: med mindre uthjordens skatt är uthi den byn inrechnad och aldeles inslagen, som henne bruukar och samma by uthan dess intet bestå kan, då må ägaren effter sin uthjord: öhretahl skogen nyttia etc. Uthi denna exeption ex lege posita är till fråga, om particula och är till förstående conjunctive på thet sättet, att bägge dehlarna reqvireras och ärfordras till befrijelse för bebyggiande, så att om någonthera dehlen fehlas, måste uthjorden bebyggias, eller disjunctive på thet sättet, att eenthera allena kan uhrsächta, ty dhet kan hända, att een by omöijeligen kan ombära sin uthjord, som ligger effter sitt öhretahl i een annan by, fast hon skulle kunna läggias för V; hemman, och hennes öhretahl intet är inslagit under den by, som henne bruukar, och hon är liggiande.
Den efftre dehlen af den 3 § är myckit mörckt, så att man intet weet, huru the orden inägor af åker och äng tillagd äre