hade, ingen heller den jordh på uthsatte willckor af jure retractus wille sigh tillösa, och åboen densamma uthan sin stoore skada icke kan längre besittia eller med fålck försee, uthan nödgades öde lembna, om icke wid sådan händelse rådeligest wore, gården in perpetuum försällia (medh sådane willckor, om köparen skulle föranlåtas dett försällia, då öfwermaga etc. wore närmast till inlösen) och hemmanetz wärde uthsättes på åhrligit intresse, dermedh öfwermaga etc. kunde, enär den behagar, så godh gårdh aff andre sig tillösa.
Item § 10. Der någon giort märkelig bekåstnad, sedan han jorden kiöpte, om han icke för dett åhrlige bygnaden öfwerstiger är berättigat få wedergällning.
Item § 1 5. Kan hända att åboen, som ej jordägande besutit gården till 3:die, 5:te, ja 6:te man, och således wid opkombne jordtvister, bättre om dett twistiga bekantt, än jordägandens fullmechtige, om icke een sådan åboe kunde jempte bördäganden - fullmechtige äfwen wähl i saken – – –.
Item § 16. Om dhen jordh, som medelst åboens – – – genom 3 laga opbodh fallen ändock – – – inbördas, af dett skiähl att icke laga fastebrefwet wore gifwet.
Cap. 9 § 4. Om debitor skulle få den frijheet att sielf uthnembna, hwad han aff sin fasta – – – i affbetahlning gifwa will, wore – – – befara bedrägerij, således bland annat att – – – någon leddes wid dett han – – – platser bygt, skulle i fehl aff löösören (dem han kunde undansticka) påtwinga creditor sådane huus, som ingen nytta aff sig kastade.
Cap. 10 § 1. Om dett kiöp, som sälliaren, hwilcken kan läsa och skrifwa, och hwilkas egenhändiga underskrifft icke något twifwelsmåhl är, af wählbetänckt berådde mode allena underskriffwer och tillstår pengarne sig till fullo nöje opburit, gifwandes kiöparen fritt, så i sin när- som frånwaru, taga der å rättens skiötning och fasta, icke skall wara gillat, förr än 2:ne witnen jempte honom underskrifwa, och inför rätten derpå giort handsträckning, anten sielff eller genom fullmechtige, synes dett wara ett hinder till många kiöp och contracters slutande, enär för sälliarens oundwikelige reesas fortsättiande, i synnerheet på landet, icke någre witnen wore at tillgå.
Cap. 11 § 12. Om någre åker- eller ängesstycken winnes medh laga dohm ifrån dett hemman, som kiöpt ähr, frågas, om sälliaren skall sådant opfylla eller [kiöparens?] hasard och äfwentyr föllia.
