§ 10. Att ägaren må jordh sin föryttra som han bäst kan och gitter, uthan andras intrångh; der wedh kommer allena i consideration, hwadh her ofwanföre om egendomens inbördande efter mätesmannaordom ad § 1 är påmint.
Cap. 7.
Ad § 1. Derest stadgas, att om någon gifwer mehr än hwar tijonde penning af sin arfwejordh och näste arfwingar säija ja ther till, hafwi tå ingen efterkommande arfwinge eller länger bort i slächten å then gåfwa att tahla, som rätta arfwinge een gångh samtyckt hafwer. Synes oförgrijpelig wara skäligdt, att det förbehålles arfwingarne, anten dhe närmare, eller, om dhe icke willia, the fiermare, att inlösa een sådan gåfwa af fast arfwegodhz medh penningar eller annat wederlagh, besynnerlig om gåfwan woro gifwen uti ett sätherije, som på sådant sätt anten alt eller någon dehl deraf icke borde dragas uthom familien uthan derwedh conserveras. Hwadh elliest här i slutet förmähles, att om testamente tahlas i Erfdb. to cap., så förmehnas sådant wara förskrifwet och bör heta det 18 cap., efter som det, och icke i dett 10 derom handlar.
Ad § 5. På det gifwaren eller dess barn icke må taga sig tillfälle, af hwariehanda orsak, eller emellankommande missförståndh, att återkalla gåfwan, uthan att det, som här förmähles, bör öfwerbewijsas den, som gåfwan undfåt, att hafwa giort eller giöra gifwaren eller dess barn någon merkelig otienst, otroheet eller wanheeder, så synes icke oskäligdt, att sådant lembnas till domarens bepröfwande, derföre kunde wedh slutet af denne § dhe orden tillsättias, nembligen om dhe wille och domaren pröfwar, det gåfwan är förwärkat.
