Cap. 15.
§ 1. Definitionen af uhrminnes häfdh synes sålunda kortare, dock af lijka mehning kunna inrättas, att den är een stadigh och obehindrat besittning af een fast egendomb etc., emädan här under förmehnas äfwen det samma inbegrijpas, hwadh medh den wijdare beskrifningen, af intett uphörande, allment witterlig, nytta, oförneekat bruk och omwårdnadh indigiteras, kunnandes man i synnerheet icke finna, att uhrminnes häfdh nödwändigt skall wara allment witterlig, emädan dhen ofta kan wara på fasta skähl nogh grundat, fast hon icke just är allment witterligh, hwarföre det ordet allment serdeles så wähl här, som i dhen 3 § synes böra uteslutas.
§ 4. I stället för dhe orden då är ägaren plichtigh tyckes bättre tiena att sättia tå är dhen jorden besuttet plichtigh, eftersom han då wijdare icke rätteligen kan kallas ägare, sedan emoot hans förburne uhrminnes häfdh laggilla skähl äro framtedde, dhe der fullkombligen betyga annorledes i förtijdhen warit hafwa, som här litet ofwanföre omtalas. Elliest som mehningen nedanföre under dhe orden: hafwer åkäranden sin rätt på något lagligt sätt förwärckat, ware ägendommen medh det åhretz ränta till konungen hemfallen, tyckes wara något mörck, att man icke wähl kan förstå, huru casus derefter skall existera, så påminnes oförgrijpeligen, det borde sådant något tydeligare uthsättias, och om icke istället för åkäranden borde säijas om någonthera, anten dhen, som häfden bestrijda eller förswara will, hafwer sin rätt på något lagligt sätt förwärkat etc.
Cap. 16.
§ 3. Såsom denne § ifrån dhe orden liggia flere byar inom een rågångh etc. och till slutet, synes wara så mörck, att man deraf icke hämptar någon fullkommen och rätt sammanhängiande mehning, anten då dher uti något må wara utheslutet eller förskrifwet, så tyckes, att detta borde närmare eftersees och tydeligare författas, så att deraf een wiss casus medh sina omständigheter sluthas kan.
