Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/279

Den här sidan har korrekturlästs
265
FÖRSLAG TILL JORDABALK 1695

förmenar Kongl. Rätten det intentionen warit att allegera här wid det 28 cap. ejusdem tituli, uti hwilcket om en slijk materie handlas.

Ad § 4. Såsom utaf erfarenheet kunnigt är, att en och annan privatus förährer fast ägendom, jord eller huus, till kyrckior, academier, scholar och hospitaler offta i den tancka och mening, att samma ägendom skall ewärdeligen bära hans nampn, samt i det bruuk han det satt hafwer, till hans beröm och åminnelse, oförändrat förblifwa, och der han ibland annat, detta ändemåhl der wid icke intenderade, torde han sin gåfwa och föräring antingen förminska eller och hålla aldeles tilbakars; altså och på det hwar och en må snarare å ett och annat sätt warda animerat och upwächt att öfwa liberalitet in pios usus, än derifrån afhållas medelst det man sågo, att andra, som tillförene genom gåfwor och frijkostigheet söckt göra sine nambn jemwäl hoos efterkommanderne kunnige och berömde, hafwa kommit att fehla om sitt ändemåhl, så att den jord eller huus de in pios usus consacrerat, blifwit en tijd dereffter genom byte förwandlat till andras private ägendom; fördenskull hemställes till wijdare öfwerläggande, om icke i anseende der till alt byte i detta måhl uti den allmänna lagen må förbiudas, med mindre icke sådant må skee med dens, som gåfwan gifwit hafwer, eller effter hans död hans arfwingars goda ja och samtyckie.


Cap. 6.

Ad § 1. Såsom wid den händelse att arftagen jord går till sahlu, den gambla lagen i god intention en gång har stadgat, att en sådan jord skulle wärderas, samt dereffter utaf bördemannen inlösas, på det en främmande, som hade lust till en slijk annan släckts och families fasta ägendom, genom oskälig öfwerbiudning de fattige bördemännerna eij skulle præjudicera, och dem ifrån deras arfwegodz inlösande uthsluta; altså är mästedelen af denne Kongl. Rättens ledamöter utaf den mening, att detta borde förblifwa wid det, som i gambla lagen förordnat är, hwilcket de hålla så mycket skiäligare, som här och icke är casus om en sådan sälliare, hwilken for sin giäld och skuld all ägendommen till giäldenären afstå måste, så at giäldenärerne derigenom skulle komma i någon måtto att lijda, enär jorden eij till den mästbiudande, utan effter en lindrig wärdering föryttrades; och præjudiceras här igenom ingen annan än den allena,