Ad § 3. Att huus eller gård i staden skall stånda på sälljarens fara alt till des sig bördemän och naboer om inlössningen förklarat hafwa, tycker denne Kongl. Rätten eij kunna sälljaren påbördas; ty ifrån den stund han kiöpet slutit och kiöpeskillingen quitterat, wänder han åter, att wara herre och ägare af huset, hafwandes då updragit och transporterat des fulla dominium i alt hwad honom angår, in uppå sin kiöpare, så att han för sin person sedermehra hwarken will eller kan betiena sig af någon dehl uthaf alt det, som till en äganderätt hörer; icke heller är han befogad, att wårda en annars ägendom, den han fuller tillförende possiderat, men nu eij mehra besitter, utan sig all rätt dertill afsagdt och renuncierat; och hwad owisshet kiöparen, i anseende till bördemän och naboer, wid sitt ingångne kiöp wijdare hafwa kunde, så är det en saak bördemän samt naboer och kiöparen emellan, som sälljaren intet angår, emedan han för sin deel en gång för alla har trädt ifrån huset, afsagt sig all rätt derutinnan, och will samt bör för sin person hålla sitt kiöp fast och ständigt nu och i tillkommande tijder. Wore altså swårt, om en sälljare, sedan han nycklarne och all ägande rätt till huset lefwererat ifrån sig till en annan, så att han nu mehra, som en herre och ägare, med sin foot deruti eij komma kan, warandes intet berättigad hwarken att nyttia den inkomst, som det af sig kastar, eij heller att hafwa upsicht, hwad disposition deröfwer föres, och huru elden af hyresmän wachtas, fast mindre att göra någon reparation på brandmurar, spijsar och skorstenar, hwarigenom någon eldzwåda stodo att befara, skulle lijckwäl graveras med answar för alt tillstötande äfwentyr for ett sådant huus, alt intill des bördemännerne och naboer sig om inlössningen hafwa utlåtit och förklarat, utan skulle Kongl. Rätten finna bättre, att kiöparen, som har trädt uti den förra ägarens rätt, som och niuter des huushyra och afkomst, samt hafwer nu nycklarne till huset, bör det samma wårda, straxt effter köpet slutit och penningarne quitterade äro, samt swara till de casus fortuitos, som huset i en eller
annor måtto kunde timma och öfwerkomma. Samma lag synes och böra wara med huus och gårdar på landet, sedan sälliaren sin kiöpare dem inrymt, så att kiöparen dem emottagit, och är kommen deraf i werckelig possession och besittning.
Ad § 5. Wijd slutet af denne § förmäles, att den bör niuta förträde till börd på landet och i staden, som och tillförene eij
