Cap. 14.
Ad § 2. Wid det ordet grannsämia, tycker Kongl. Rätten, att och borde nämnas ägandesyhn, emedan erfarenheten har wijst, att genom ägomannasyhn många twister grannarne emellan i bästa måtto och utan alt beswär så wäl för domstolar som parterne sielfwa, hwilka elliest i långlig och kostsam process kunnat tillsättia all deras ägendom, äre slättade och afgiorde.
Ad § 5. Såsom de twänne lagfahrne män, hwilka lagmannen förutan nembden sig wid synens förrättande adjungera skall, kunna intet altijd wara dommare, så att de någon dommareedh tillförenne aflagt hafwa, ty synes nödigt, att uti denne § derom påminnes; hwarjemte hemställes uti wijdare ompröfwande, huruwijda, enär en syyn hållas skall, ochså alle de andre, som den förrätta skola, fast de tillförene aflagt sin domare eed, böra hwar gång föruth göra å nyo samma eed, emedan sådant jemwäl practiceras wid werderingar, hwilka ju mästedelen äre en förrättning af mindre importance än syn; desutan practiceras detsamma hwar gång en krigzrätt sättes.
Kongl. Rätten skulle för det öfriga hålla för betänkeligit att tillåta emot lagmanssynen en öpen och wanlig appellation till riddaresyyn, emedan, förutan det, att ingen ordinarie instantz är, som den wid lagmanssynen afdömde saak kan uptaga och skiärskåda, så torde och någon utan betänksamheet tillgrijpa en slijk appellation, den han såsom till en ordinarie instance strax och utan någon widlyfftigheet erhålla kunde, fast hans saak elliest wore både af ringa wärde, jemwäl och genom de förre syner nogsamt skärskådat och rättwisligen afdömd. Hwarföre anseer denne Kongl. Rätten för sin deel rådeligare, att riddaresyn skulle sökas icke genom waad, utan medelst underdånig supplique hoos konungen såsom en serdeles Kongl. nåd och beneficium, nå det sättet, att den sökiande innom wisse förelagde fatalier skulle icke allenast notificera sådant lagmannen, som i saken dömdt, utan och inkomma hoos Kongl. Maij:tt med sin underdånige supplique derom, jemwäl sedan i lijka måtto innom en wiss termin fullföllia saken till riddaresynen. Och hemställes i öfrigit till wijdare öfwerläggiande, hwad præstanda och onera af den, som riddaresynen i så måtto söker, derwid præsteras skulle.
Ad § 7. Wid slutet af denne § finner Kongl. Rätten nödigt
