Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/292

Den här sidan har korrekturlästs
278
UTLÅTANDEN ÖFVER LAGKOMMISSIONENS

uthsättias, att j ordäganden sedan icke måtte wara tillåteliget den afgående tungan efter sin godtyckio förökia. Dock stubbrättigheetzhemman synas icke böra komma härunder, så wijda slijke heeter, sedan de engångh ähre optagne, kunna medh tijden så excolera, att och räntan kan förhöijas.

Här upräknas sätten, medelst hwilka emphyteusis kommer att ophöra, som är 1:o om emphyteuta icke betahlar alle åhrliga uthskylder; men som nödigt är, att wisse åhr måtte föresättias, som han samfält blir uthe medh sine uthskylder, innan – – – bör wara förbruten, ty – – – här uthsättes till 3 åhrs – – – att om jordäganden, dominus directus, efter samma åhrs lopp eij uthtogo af emphyteuta canonem antingen för de förflutne eller senare åhren, om [han ?] icke då bör skattas före, att hafwa begifwit sigh ifrån sin rätt uti dett, som förbrukat blifwet, som och om icke emphyteuta woro att uhrsächta, om han af laga förfall blefwe hindrad att betahla canonem i rättan tijdh, eller – – – att han innehöllo medh den samma, för dett dominus directus woro honom skyldigh, hwilket han wehlat emoth hwart annat låta compenseras; efter som han på sådan hendelsse hwarken kan säijas hafwa warit contumax, eij heller præsummeras hafwa wehlat invertere possessionen; 2:o om emphyteuta icke håller gården widh macht; hwar widh tyckes böra uthsättias, om gården blefwo merkeligen förwärrat, ettdera upsåteligen eller och af mycken stoor owulenheet, medh gårdsens nästan obotelige skada. Till dett tredie, som – – – tyckes icke obilligt att – här generaliter all alienation förbiudes; så synes eij heller oskiäligt, att emphyteusis ophörde, om emphyteuta dödde utan arfwingar.

§ 5. Den 30:de penningen af kiöpeskillingen, som här förmähles böra gifwas i ärkiendzell; hemställes i underdånigheet, om icke kunde wara nogh, att man medh hwar hundrade penningh ärkiende jordägandens rätt i detta måhl.


Cap. 3.

§ 1. Här upräknas sex laga fångh jorda; men sådant uprächnande synes mehra höra ad philosophiam juris, än siälfwa jus, och uthan des synes wäd eller pantsättningh icke kunna kallas något fult fångh jorda, medh mindre panten blefwet förstånden som dett 1 cap.