hitintill uti det, som processen rördt, eller querela nullitatis warit, parterne gått med sina beswär till Hofrätten, men in meritis under Kongl. Kammar- och Commercecollegium wädjat, hwaraf månge parter, som på en så widt aflägsen ort icke mäkta fullfölja sin talan uti små saker, låta hellre sin rätt nederligga än med så stor kostnad densamma widare söka.
Cap. 8 § 1. De orden personernes wilkor synes uti straffet kunna uteslutas.
Cap. 9 § 6, 7. Uti desse punkter finnes icke straffet utsatt, som till domarens underrättelse wore nödigt att förmäla.
§ 8. Att angifwa wåld uti någon handel lemnas sex weckor, sedan han det wåld och fara undkom, och uti list tre månader, sedan han den list och bedrägeri förmärkte; men detta synes wara allt för långt och fast mera skäligt, att wåld bör inom dygne angifwas och kunnogas för grannar eller någrannar, sedan man utur wåldet och faran är stadd och straxt derpå för Konungens Befallningshafwande eller domaren klagas, jemwäl list och bedrägeri inom nästa rådstugudag i städerna och wid nästa ting på landet, sedan den bewisligen förmärktes, under domarens bepröfwande ställas.
§ 12. Wid de ord eller wiss tid dertill icke förafskedad warit tillsättes: eller annar aftal gjord.
§ 14. Om ränta kunde bringas under 6 procento, synes det hafwa mycken nytta och fördel med sig, som utförligare uti närgående betänkande sub n:o 2 wisas, och fördenskull ad 15 §, der intet interesse är förskrifwet, kunde wara nog af 4 procento.
§ 17. Bättre är, att länaren utsöker wid förfallodagen sin hufwudstol och ränta, än att man med wite gifwer anledning till räntans stegrande, då en obillig länare torde uti witet söka fyllnaden af det, som uti räntan icke emot lag kunde betingas; börandes inga swåra conditioner för låntagare, som mäst äro fattige och uti nöden stadde, igenom lag authoriseras, emedan missbruken nog dessutom lära sig inrita, och som witen uti andre saker af skogsförbud, åwerkan på åker och äng, m. m. kunna wara tillåtlige och nyttige, så är uti lån sjelfwa intresset, som dageligen löper låntagaren till last, wite nog och har länarens indemnitatem med sig.
§ 22. Straffet för en falsarius bör nämnas som för annan tjufnad, på det lex må wara finita, non infinita.
