Ad § 2. Desse ord: uti siuk mans ährende tyckes böra uthelämnas, emedan, i fall sådant angår prästen, som skall förrätta sochnebod, så hafwer han sitt beskydd på ett annat ställe i lagen, men angår det någon annan uthskickad, een dräng eller pijga, som kan gå på apotheket eller annorstädes, tyckes det wara för swårt att giöra sådant straxt till edzöre.
Ad § 3. I stället för böte dubbelt tyckes böra sättias: ligge i twebotum, särdeles emedan det enkla straffet, hwaruppå detta dubbla sig rapportera skulle, eij finnes ofwanföre wara anfördt; men elliest är Kongl. Rätten af den meening, att öfwer denne gärning eij mehra straf inalles dicteras skulle, än allenast de 40 daler, som wijd ändan af § uthsättas.
Ad § 4. Det synes wara nödigt att inrätta denne § något tydeligare, nembligen: Ehoo som uthi kyrkia, då gudztiensten förehafwes, eller inför domstohlar, enär rättegång hålles, blåttar sin wärja till slagsmåhl eller någon med hugg och slag öfwerfaller, straffes till lijfwet etc.
Ad § 5. Effter de orden: skuffar och stöter någon annan synes böra tilläggias eller med banskap och oqwädis ord öfwerfaller, uti kyrkian, böte etc. Beropandes sigh Kongl. Rätten härwijdh uppå dess förra giorde påminnelse, att åthskillnad på straff skee måtte emällan de excesser i ord och giärning, som föröfwes i kyrkian, och de andre, som skee inför een domstohl, då den ena skall förfächta sin rätt emoot den andra, och till allahanda wijdrigheeter i ord och giärning stort tillfälle gifwes. Elliest påminnes jämwäll, och till wijdare öfwerwägande heemställes, om i desse måhl och hwad excesserne i kyrckian wijdkommer, nu skall giöras någon annan lag än den, som redan är författad uti kyrckieordningen, så framt icke elliest några flere casus kunde infalla, dem man sig tillförende wijd kyrckielagens stifftande eij haar påmint.
Ad § 7. Denne § tyckes egenteligen lyda till Tiufwabalcken och böra dijt transporteras.
Ad § 10. För den, som öfwerfaller med hugg och slag een dommare, präst eller konungens betiente för des embetes förrättning, tyckes wara straff nogh, att han mister lijfwet, uthan att och hans erfwingar, som äre oskyldige, måge där ofwan uppå mista löösöronen. Wijd detta tillfälle will och Kongl. Rätten hafwa generaliter påmint,
