Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/360

Den här sidan har korrekturlästs
346
UTLÅTANDEN ÖFVER LAGKOMMISSIONENS

och uti Kongl. Commissionens wijdare öfwerläggiande heemstält, om icke det straff, att jempte lijfwet mista löösöron, borde såsom alldeles särskilt ifrån alla andre, wara uthsatt allenast för crimina læsæ majestatis, och inga andra, men i alla andra grofwe måhl skärpas straffen i det ställe å annat sätt, såsom med handens afhuggande, tungans afskärande, steglande, brännande, rådbråkande och annat sådant.

Ad § 12. Det tyckes wara för hårdt straff för den, som anklagar underrätterne att hafwa illa rättwijsan skeppat, det han derföre icke allenast skall böta 100 daler, uthan och warda ährelös, warandes Kongl. Rätten i den meening, att det senare kunde uthelyckias.

Ad § 13. Där emoot synes åter straffet i denne § wara för ringa emoot den, som angrijper öfwerrätterne och Kongl. Collegier med skympfeliga ord och uthlåtelser, isynnerheet så wijda sådane collegier hafwa till cheff och præsident een af konungens rådh.


Cap. XXIX.

Ad § 1. Wijdh slutet af denne § skulle Kongl. Rätten hålla före, att i stället för lijfzstraffet dicterades pœna pecuniaria, och den uthsattes till 150 daler sölf:rmynt. Och hwad löösörerne wijdkommer, därom är tillförende generaliter påmint.

Ad § 2. Denne § synes beqwämligen kunna ryckias ihoop med den föregående, så att man där och tillijka förmäler om öfwer- och underrätternes samptt befallningshafwandernes uthskickades beskydd; och att hädeorden, som dem gifwes, böra liggia i tweebotum.


Cap. XXX

Ad § 1. Kongl. Rätten tycker för swårt, att den, som släpper den fängzlige eller där till coopererer, böör uthan åthskillnad stånda i hans ställe med lijf och ägendom, emedan een hustru, som coopererar till sin mans, och een fader till sitt barns etc. förlåssning, tyckes meritera någon compassion och lindrigare straff. Sedan synes här jämwäll böra per expressum giöras een åthskillnad emällan dens straff, hwars embete det är att förwara fången, och dens, som icke är förbunden någon fånge att wårda; i lijka måtto tyckes och böra considereras den omständigheet, om fången, när han släppes, allareedan haar warit förwunnen och dömd eller icke.