Ad § 2. Desse orden: på reesa eller fara stadde synes kunna uthelemnas, emedan de, som giöra föllie på een reesa, eij kunna i sådant tillfälle ansees lijka med de förenemde; ty i fall den ena faller i siön, går neder på een ijs eller på annat sätt omkommer på een reesa, synes den andra, som är hans föllieslagare, derföre eij kunna straffas, eller åthminstonne med ett så stort straff beläggias, där han elliest eij warit i någon måtto orsaken till den andras omkommande.
Cap. VIII.
Ad § 1. De orden wijd slutet af denne § eller annan reedskap, som till byggning uthgifwes tyckes for des skilliachtigheet och olijkheet ifrån det föregående »samt for des mörckheet skull kunna aldeles uthslutas.
Ad § 2. I stället för det ordet inbygd tyckes wara tienligare ombygd; och elliest håller denne Kongl. Rätten för skähligt, att i stället for full mansboot i denne § förelägges half mansboot, och för half mansboot wådaboot.
Cap. IX.
Ad § 1. Denne § tyckes bättre kunna således inrättas: Kan barn taga död genom sine föräldrars handawärckan, skall däröfwer ransakas, om det är skedt med wåda etc. Eller och på detta sättet: Pröfwes någon fader eller moder hafwa dräpit sitt barn med wåda, och enthera den andra derföre lagsöckt etc.
Ad § 3. Till det ordet straffas kunde tilläggias: effter omständigheeter, som for annat dråp.
Kongl. Swea Hoffrätts påminnelser till Såhramåhlsbalcken.
Cap. II.
Ad § 1. Detta synes tienligare kunna således uthsättias: Warder man huggen eller stungen, uti lår eller kropp, fult kiöttsår etc.
Cap. III.
Ad § 3. Kongl. Rätten håller före, att den tijdh, som i gamble lagen uthsättes till skadelige sårens wårdande, nembl. natt och åhr, böör här icke heller med stillatijgande förbijgås, på det banemannen
