må så mycket mehra förplichtas, att draga försårg om den skaddes såår och skötzell, som elliest till äfwentyrs af fattigdom och wanskötzel kunde döö sin koos. Men icke des mindre, i fall såret funnes dödeligit, fast den särade lefwer öfwer natt och åhr, tyckes banemannen lijka .fult böra swara för hans lijf, enär det bewijses, att den sårade warit alt stadigt däraf sängliggiande, och ingen annan swår siukdom imedlertijdh haar stödt där till.
Cap. IV.
Ad § 1. Straffet för den, som slår een hafwande qwinna, så att hon däraf föder dödt barn, tyckes wara alt för ringa i denne § uthsatt, och skulle Kongl. Rätten hålla före, att derföre borde bötas åthminstone som för annat dråpmåhl med wåda.
Till slutet af Dråp- och Såramåhlsbalcken påminnes af Kongl. Rätten, att uppå sine ställen måtte jämwäll warda förmält om rådzbane uti slijke måhl, och hwad straff den, som råder, eller å hwariehanda sätt een missgiärnings wärckställande befordrar, effter hwart och ett måhls beskaffenheet böör wara underkastad.
Kongl. Swea Hoffrättz påminnelser till den balck, som är upsatt om hoor, skörlefnad och oloflig beblandelse.
Hwad först sielfwa tittulen wijdkommer, så tycker Kongl. Rätten,
att denne balck kunde för kortheet skull kallas Lägersmåhlsbalck,
emedan man förmeenar, att under det ordet lägersmåhl både hoor,
skiörlefnad och oloflig beblandelse kunde wara begrijpit och
förståndit.
Cap. I.
Ad § 2. Att den, som låckar eller öfwertalar möö till lägersmåhl, skall gifwa henne mårgongåfwo, är både swårt och owanligit, emedan och sällan något lägersmåhl bedrifwas torde, som eij kunde säijas wara skedt medelst något föregångit lockande eller öfwertalande. Men om samma öfwertalande är skedt under låfwen af ächtenskap, så haar det sitt boot särskilt, som i de föregående balcker sampt i kyrkielagen förmält är. I så måtto skulle Kongl. Rätten hålla före, att denne § kunde alldeles utheslutas, och den föregående eller första § begynnas på detta sättet: Låckar ogifft man een
