möö eller enckia till lägersmåhl etc. Wijd slutet af samma § kunde sedan införas: skeer det med någon tillförenne kränckt, wari lag samma.
Cap. II.
Ad § 2. Till de orden: böte 100 daler sm:tt, synes böra tilläggias: för bägge, fast än han tager den ena till ächta; och häfdar han allenast den senare, böte 60 daler etc.
Cap. V.
Ad § 3. Uti denne §, hwarest om een hoorkoplares straff förmähles, synes och böra nämnas om dens boot, som sig således till skörlefnad uthkoppla och bruka låter, wari sigh hustru, barn eller anhörige.
Cap. VII.
Ad § 5. Här tyckes 80 dalers bötor för den, som besofwer twänne systrar, wara för ringa, i anseende där till, att lägersmåhl med syskonbarn, hwilcket doch eij är lijka grofft med det andra, med samma bötor straffas; förmeenandes Kongl. Rätten, att för lägersmåhl med twänne systrar borde sättias 100 eller 120 dalers bötor. Elliest wijdh slutet af denne § synes lijfstraffet wara alt för swårt i den casu, då eendera är ogifft; och wore i det stället 160 dalers bötor nogh.
Cap. VIII.
Ad § 2. Såsom Kongl. Rätten af åthskillige exempel haar befunnit, att många qwinspersoner, de som första gången blifwit kränckte, hafva förnembligast för den fruchtan de hafft för kyrckioplichten, den de så neeslig hålla, gripit till det oråd att mörda sitt barn; altså kan Kongl. Rätten intet undgå wijd detta tillfälle att heemställa uti Kongl. Maij:tz nådiga godtfinnande, sampt Kongl. Lagcommissionens wijdare öfwerläggiande, om sådane qwinspersoner, enär de första gången begådt lönskeläger, kunna förskonas för uppenbara kyrckioplicht, och i det stället antingen beläggias med något annat straff, eller och slippa med heembligit skrifftermåhl i sacristijgan.
