att målsäganden hembligen sigh med tiufwen plågar förena, alt så wore wähl, om detta förseende kunde med ett wist straff förbiudas, på dhed att lasten icke måtte onäpst blifwa.
Ad cap. 2.
§ 4. Om icke den, som handlar med den, som boodrätt giör, bör med ett särdeles straff ansees, och huru stort det bör wara.
Ad cap. 4.
Om icke den 2 § bör förståås om alla tiufwar i giemehn och det ordet slijk icke stringera mehningen till gårtiufwar och sådane allenast, som stiähla under Gudz låås och nyckell.
Ad § 6. Om icke smått snatterij uti hwad persedel det wara må kunde med en wiss boot förbiudas, eller och att man kunde på samma sätt dermed procedera, såsom om den, hwilken kohn mölkar och i denne § förmähles, så att snattarne kunde sig till neesa och androm till warnagell få stå medh dhe snattade persedlar i handen wijd tingz- rådstugu- eller kyrkiodören.
Ad cap. 6.
§ 4 och 5. Huru såsom tiufwar, som sigh emot desse paragrapher försedt med mindre än 20 dalers summa, böra afstraffas? Dessutan påminnes och allerunderdånigst, om dhe, som stiähla uti kyrkian någre sådane saker, antingen penningar eller annat, som icke kyrkian tillkomma, utan elliest af en och annan kunna in- och nedsatte wara, böra ansees och straffas för kyrkiotyfnadh.
Ad cap. 7.
§ 3. Står att en, som brukar orätt mått och wicht, skall wara tiuf, och plichta effter wärdet och skadan han thermed giordt; synes att wetta hwad som med detta ordet wärde bör förståås, antingen heela påsten spanmåhl eller annat, som försåldt är, bör confisceras, och sälljaren bristen af den försålde wahran kiöparenom opfylla, sampt dessutan derföre tredubbelt plichta.
§ 6. Woro önskeligit, det böterne kunde utsättias, hwadh som en plichta skall, som annars breef upbryter.
