15. Utlåtande från Nyland.
Widh den dehlen af Missgierningsballken om tiufwerij ähre desse underskrefnes underdånige och oförgripelige påminnelser.
Cap. 1.
§ 1. Stadgas och förordnes, att om tiufwen eij orkar gielda eller bötha, skall han arbeta hoos måhlsäganden eller andra för skadan och bötherne och niuta dageligen till sin föda 4 öre sölfwermynt och der till medh för hwar dagh han arbetar afdrages 12 öre sölfwermynt af det han giällda och bötha skulle, hwilket synes wara för dyrt arbete å denne orten, så att det emoth ett så högt afreknande eij finnes eller emothtages, kunnandes man lega ett drängedagzwärcke, då arbetaren deriempte fåår maat, för 6, 8, 10 och högst 12 öre kopparmynt, der effter som tijderne uppå åhret äre, och tillståndet utij landet på underhålldet, biudandes mången sig denne dyra tijden dertill emoth blotta mathen, och een legodrengz heela åhrslöhn är allena 10 à 12 dahler kopparmyndt, warandes och ett drengedagzwerke efter cronewärdering eij mera ansedt eller recknadt än för 4 öre sölfwermynt; och haar man fördenskull wid memorialet iempte den första dehlen af Missgierningzballken oförgripeligen förmeent, att detta arbete eij högre bereknas, ähn der omförmählt är. Uppå hwars bekostnadt tiufwen bör gripas och uthi allment fengellsse föras och hållas, till des han dömbd blifwer, synes härwid nödigt omröras. Item när måhlsäganden föregifwer och påstår wara bortkommit och stuhlet, och tiufwen tillstår sig tagit, hwem af dem då bör gifwas witzordh, om eij tiufwen bör swara och plichta för det qvantum, som måhlsäganden eedeligen kan ehrhålla wara stuhlet? Hwadh skillnadt, som är emellan träälarbete och annat, hwar trälarbete skall giöras och hwem tiufwen derwid uppehåller och föder?
§ 2. Om tiufwen kan, som i 1 § förmähles, bötha tredubbelt, skulle han icke då slippa för denne tiufnadt, hwilken är ringare ähn den der upreknas, det träälarbete, som omtahlas, och wara tillåtet att bötha.
§ 3. Förmähles, huru den bör plichta, som stiehl andra gången, hwarwid den oförgripelige påminnellse är, om ett sådant stiehlande bör ansees och recknas, ifrån det han först stahl, eller först är
