Cap. 1 § 1. Såsom, när wärdet af stölden till fulle 60 dahler silfwermynt bestiger, den brotzlige förklaras skyldig att mista lifwet och gifwa måhlsäganden sitt igen, alltså äro wij derigenom föranlåtne att påminna, det till domarenas säkerhet och underrättelse wäll wara skulle, der något närmare exprimerat blefwe, om för stöld, bestående i sådane saker, som den tid tiufwen lagföres, redan förtärde, förslitne och fördärfwade wore, och då eij mehr in rerum natura tillfinnandes att kunna måhlsäganden igengifwas, af annan des egendomb, till hwilken hwarken förkofring eller förbättring genom samme stöld flutit, full förnögning till måhlsägaren uthmätas bör, när tiufwen lijfzstraffet undergår, hwarom elliest twifwelsmåhl förorsaka torde, så wäll åthskillige de lagfahrnes meningar, som i slike måhl förelupne præjudicater, sampt dhe skiähl, som både pro och contra andragas kunde, och skulle wäll skiähligt synas, det måhlsägaren i all måtto borde så mycket giörligit är skadeslös hållas, oachtadt hwad för straf tiufwen undergingo. Hwad elliest widkommer det, som § 1 cap. I är anfördt. huru mycket om dagen till förtäring bestås skall dem, som för skadan och måhlsägandedhelen af böterne arbeta skohle, sampt hwad afdragas skall af det han giälda och böta borde, så och huru gatuloppen samt rijsslijtande komma att beräcknas och proportioneras emoth quantumet af böterne med mehra, der öfwer hafwe wij wån oförgrijpelige betänkiande för detta, wid det Missgiärningzbalkens förste dhehl bijfogade memorialetz 6 § upgifwit.
§ 5. Alldenstund och offta händer, att under det tiufwar sig inbryta i husen, åthskillig skada ibland af stort wärde skier, genom sönderbrytande och fördärfwande af ett och annat, som dem förekomma eller i wägen wara kan och dörebrottet äfwen stölden så mycket swårare giöra synes, emedan, huru achtsam ägaren wara må. han doch eij under bättre förwar än läste huus och dörar sin egendomb lembna kan, så synes icke oskiähligt, att på sådan händelse, tiufwen för dörebrottet särskilt plichta måtte, och uthom stölden äfwen fult giälda, hwad han hade derjämpte kunnat i någon måtto fördärfwat och onytt giort.
Cap. 2 § 1. Det är fuller icke uthan, att den, som råder eller wisar, handterar och tager, sampt den der giömmer, hyser och nöter, så wida med rätta kunna heta och kallas tiufwer, som den ene med den andre sig på hwariehanda sätt af sielfwe missgiärningen mehr
