åklagaren utan des fahra ochså in furto non manifesto väcka åtal, icke på blåtta misstankar, utan på gode öfwertygande skiähl, eller och starke jäf och præsumtioner sådane, som försäkra domaren ides samwete, att den åklagade bråtzlingh är, då icke lifwet afdömmes, ehuru stoor summan är, utan det bewisslige bårtstulnas betahlning, medh een gångh så mycket böter etc. Men der sådane öfwertygande skiähl och starcka jäf icke funnes, utan andre doch mycket sannolijke, som validera een half probation – elliest bör ingen graveras - kan då domaren binda eeden åth den anklagade, som doch sällan borde skee, medan tiufwar, som äre gudh- och samwetzlöse, hälst wäria sigh medh eed, och der een sådan, som swurit hafwer, i längden kunde lagligen öfwertygas och bindas till stölden, synes han derföre böra häffta som een non manifestus fur, och stå kyrkioplickt för falsk giord eed.
§ 5. Synes eij wara obilligt till all missbrukz betagande, än skiönt något på sielfwilligh ransakningh funno sitt bårtstulna, borde ändå icke des mindre plichta för olaga procedere, så frampt han icke bewijsa kan periculum warit in mora, doch tyckes hwar och een huusbonde och maatmoder fritt stånda att öpna låta och ransaka deras tienstefålckz giömmor och kistor wid slijka tillfällen, helst som dhe des utan, i förmågo af Kongl. Maij:tz förordningh om tienstehion, stå huusbonden lijka som till underpant.
Sidst giöres här een oförgrijpeligh lijten påminnelse, om icke här i denne eller Rättegångzbalken kunde blifwa infördt, hwarest dhe tiufwar skole afstraffas, som på åthskillige orter stöld bedrifwit, som hwar gångh meriterar lijfzstraff.
