widhkännes, och lagligen till sig winner; frågas dy om den samme som een tiuf bör något annat straff af böter undergå, för utan det han för infam hålles.
Cap. 10 § 3. Förmähles, att ingen må androm tiufnadh tillwijta, uthan een ähr baar åtagen, eller tiufnaden medh laga ransakan igenfunnen, giör det någon och eij fulltygar, stånde samma rätt som han een androm gaf saak före; men der någon hafwer någre särdeles indicia eller tecken, som för halfwa skähl kunna ansees, – synes, att reconvention icke gärna kan gifwas rum; effter som dett wähl swårt falla will att så uppenbarligen finna på tiufnaden och hwar och een, som något mist, giärna will sökia effter sitt; hwarföre och synes nödigt att jämbwähl om sannolika skiähl härwidh kunna införas; dertill medh ställes under Kongl. Maij:tz allernådigste ompröfwan, om den, som een annan för tiufnadh, som 60 dahler s:mt öfwerstiger, beskyller och eij gitter fulltyga, eller sin klagan medh sannolijka skähl bestyrkia, poena talionis plichta bör, så att han från lijfwet dömmas måste, effter som han den andre för lijfzsaak angaf; eller om icke i slijke måhl fast häldre anseenlige penningeböter kunde statueras och uthnämpnas, som jämbwähl een underdomare sig till wiss effterrättelse hafwa kunde.
§ 4. Förmähles, att ingen må annars huus ransaka, uthan han niuter häradshöfdingens eller fougdens låff etc. Men som på landet den, som blifwer bestuhlen, kan boo tämmeligen långt både ifrån häradzhöfdingen och fougden, sampt ländzman och andre betiente; och han på färska giärning kunde hafwa spår och spaning, warest tiufnaden kommit, som lätteligen kan giömas undan, innan den, som miste, skulle hinna reesa att begiära lof till ransakning, dy synes wähl skähligt, att, enär någon på färska gärning och straxt effter dett tiufnaden är begången, finner spåren ifrån dett rum dett stahls, och in till dett huus, der den syynes wara inburen, att då een sådan må uthan wijdare förlofz sökiande uthi 2:ne af grannarnes närwahru saaklöst ransaka dens huus, som spåren leda in till; dåck att ifall då icke något finnes, eller att den skähligen kan sig förklara, som ransakades hoos, medh käranden så procederes, som widh slutet af denne § förmähles; men enär någon tijdh emellan kommer, och att een sådan ransakan eij på färska gärning skeer, må den uthan häradzhöfdingens eller fougdens tillståndh uppå wisse skähl och lijknelser icke tillåtas, uthan medh straff ansees.
