uttryckeligen warder determineradt, hwad tiufsrätt den, som råder eller wijsar, och den, som gömer, hyser eller nöter, skole stånda, så frampt den, som tagit och handteradt, skall dömas effter allmänne lagen till godzetz restitution och att plichta 3 gånger dess wärde, om icke de förra då skole beläggas med ett särskilldt wist straff, hällst om de intet kunna öfwertygas, att hafwa nutet något aff stöllden, hwilket ock oförgrijpeligen synes bäst kunna practiceras så, att i sådant fall den, som tiufnaden bedrifwit, straffes för den samma allena, och de andre fällas till någon plicht i penningar eller med kroppen, på det att icke medelst deras participerande i straffet för stöllden tiufwens brott och tillbörliga plicht måtte komma till att mindskas.
Cap. 4 § 4. Alldenstund wijd den stölld, som sker i trä-, humble, ärte-, rofwe- och kåhlgårdar, sampt dammar och sumpar eller aff hwargehanda fiskeredskap, intet alltijd så lätteligen står att bewijsa qwantum, torde i sådant fall bäst tiena wissa penningeböter till 2 à 3 daler sölfwerm:t, så frampt icke bewijses tiufnaden stijgit högt, till 1/2, hehl eller flera tunnor och pund. I lijka måtto wijd den händelsen, som § 5 innehåller, att någon utan lego brukar annars båt eller häst, fast där wijd intet warit det upsåtet, att affhända egaren samma ting, hwilka casus esomofftast wijd domstolarna pläga förefalla.
Cap. 7 § 3. Den, som brukar orätt mått eller wigt, synes böra ansees med högre plicht än effter wärdet aff skadan han därmed giordt, som offta intet kan wara så kunnig, warandes han skylldig, att utom ett tillbörligit straff ärsättia den samma, hällst som och Gudz ord på åthskillige rum fogar wijd denne synden efftertänkelige straff och landzplågor. Äfwen och i lijka måtto tyckes de missgiärningar, som finnas omrörde i § 6, 7, 8, 9 et 10, förtiena ett wist straff, alldenstund, så frampt detsamma skulle lämpas effter wärdet, sådane förgripelser intet torde alltijd komma till att affstraffas, som de förtiena; kunde och hända, att den intenderade skadan stodo på något sätt till att förekomma, eller wara ringa nog, men factum och bedrägerijet icke desto mindre sådant, som utan näpst intet borde tålas.
Alldenstund såsom under tijden plägar wijd domstolarne den casus förekomma, att den, som bedrifwit någon stöld, tillstår och kiännes wijd något däraff, men nekar till en dehl, som målseganden föregifwer och stundom kan bewijsa sig hafwa mist, hwarföre synes
