Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/560

Den här sidan har korrekturlästs
546
URKUNDER TILL

orther, synes deras stämbningztijd icke längre oförgripeligen än effter wanligheten kunna föreskrifwas, nembl. 2 à. I dag föruth, som de till stämbningsplatzen förmå hinna fram, hälst emädan de icke annorledes än för ett continuerligit resande folck kunna ansees.

3. Den häradshöfdingen eller dommaren synes allena böra uthlärda stämbningen, och parten sig uti det foro inställa, hwarest han brutit, fastän han uti 2:dra eller tredie lagsagan boendes woro, och icke den ena dommaren anlita den andra stämbningen att förrätta,. som sombligestädes want warit, hwarigenom tijden mehra uthdrages.

4. Huru lagsagun nu desse tijder egenteligen skall förstås och uthtydas, hälst här i Norrlanden, som ett lagmansdöme begriper uti sig fölliande landskaper, Wästerbottn, Lappmarkerne, Ångermanland Jämpteland, Herredahlen, Medelpad, Helsingland och Gestrikland woro så nödigt som nyttigt för åthskillige conseqvencer något derom i processen förmältes.

5. För alla andra uthaf åthskillige stånd i gemen, uthom allmogen, synes nödigt skrifftelige citationer uthfärdades, emedan offta förekommit den inwändning, de uppå en muntelig intet, uthan en skrifftelig citation comparera wehla, hälst som derunder verserar Kongl. Maij:tz höga interesse med chartæ sigillatæ afsättiande.


2 §.

1. Såsom Kongl. Maij:tz kyrkiolag föreskrifwer prästerskapet hålla tingzprädikningar, men intet straff uthsätter, om det försummas eller och tijden för långt in uppå dagen dommaren och parterne till hinder uthdrages, hwad straff sådant förseende påläggas kunde, der det hända skulle.

2. Blifwa både parterne aldeles uthe, böthe käranden 3 daler och swaranden 2 daler s:mt, quæritur, om en allenast blefwo uthe, om icke den de föresatte böther bör påläggias, oachtat han saken wunno eller förlorade, på hwilken händelse, der han böta skall, synes oförgripeligen fölliande mening dertill lämpas: Blifwa och både eller enthera af parterne aldeles uthe etc.

3. Wittnen böra effter lag och praxi swärja i delumännernes närwaru; men om wittnen effter aflagd ed böra wittna i parternes åhöro? Ty då är en siälawåda, att de offta intet drista sig så rent uthsäija sanningen i parternes åhöro.