Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/593

Den här sidan har korrekturlästs
579
RÄTTEGÅNGSBALKENS HISTORIA

skola blifwa till lagmanstinget stämbd, doch imedlertid till siös, låter sig med sin farkåst för hyra betinga att föra någon Kongl. Maij:tz last af folck eller annat, eller blir befalt en sådan resa förrätta, säijandes sin farkåst ingen annan kunna betro. Hwarföre huruwijda på sådant sätt desse orden faren i konungens tienst böra extenderas eller intet, synes oförgripeligen böra liusare uthsättias.

Ytterligare, att när swaranden intet kommer tillstädes wid första tinget, skall dömmas, men den wunnit hafwer, ingen terminum definitivum föresatt, den förlorat att ansäija, eller på honom execution sökia; hwarigenom kan hända, jembwäl händer, att sådant ansäijande eller executionssökiande skier några åhr effter dommen är fallen och då den swarande parten tör hända är genom döden afgången, hwars anhörige altsammans sällsampt och främmande faller, förmedelst hwilket processen sålunda icke afkårtas, uthan förlänges; som oförgripeligen synes böra betagas genom en wiss tijd.


3.

Såsom uti den 5 parag. är parterne fritt lembnat att wid rådstugurne, der ingen cämnärsrätt är, och uti ringa saker, uthtaga dommar och resolutioner effter hwars och ens behag; så wela parterne den frijheten extendera till alla saker, hwilka, effter som wanarten är till, genom munkäbblande giöra småsaker widlöfftige nog, notarien till beswär och arbete, och lijka fult intet begiära något extract eller dom, på hwilket åthskillige orimmelige consequentier föllier, såsom 1:o att Kongl. Maij:tz interesse med charta sigillata förminskas; 2:o notariens arbete såsom förgäfwes brukas; 3:o den, som slipper betala stembningar och dommar, achtar intet, huru många gånger, eller i huru ringa måhl, han löper till rådstugus; och 4:o när han får höra slutet af dommen, som i städerne mäst består uti skuldfordringar, så sökes sådant på hwarjehanda sätt uth genom decourterande och annat, på det att domlösningen må eviteras, ja mången 5:o lembnar saken uti wårdzlöshet och glömsko och effter 1 à 2 åhrs förlåpp begynner henne å nyo drifwa för rätta. Synes altså oförgripeligen nödigt, att denna frijheten blifwer parterna på ett skiähligt sätt betagit.


4.

Med appellationen ifrån häradzrätten och till lagmansrätten synes ibland gå mycket sällsampt till, aldenstund den wräkes ned, hwar