ersättia de samma, så wijda han intet äger att betahla med, fördenskull underställes underdånigst, om icke uti de små civile och giäldzährender kunde förblifwa wid häradz- och ciembnärrättens dommar, så att ingen emot de ährender, som icke åthminstone swara till 10 dahler s:mtz wärde, må tillåtas appellation, i anledning af Kongl. Maij:ttz allernådigste förordning af anno 1636 § 3 för Stockholms stadz ciembnärrätter.
2:o Har fullan härtill icke warit practicabelt, att de, som ifrån häradz- eller ciembnärrätten till lagmans- och rådstugurätten appellerat, præsterat för saksens uthförande och expencer någon caution; lijka wist som ehrfarenheten nogsampt gifwer wid handen, det många icke i förhoppning att ehrhålla per appellationem någon förändring eller favorabel dom, uthan endast att uthdraga tijden, dessmedelst han sin wederpart till att uthmatta, sampt genom hwariehanda omswek sökia uthdraga tijden, och egendommen, som annars kunde komma till den sökiande partens afbetalning, dessmedelst blifwer distraherad, och sedan klaganden den andra dommen wunnit, intet mera kan hafwa att tillgå; altså synes oförgripeligen, till att förtaga widlöfftigheter uti processen, högnödigt wara, att ingen måtte effterlåtas hwarken ifrån häradz- eller ciembnärrätten appellera, förr än han præsterat caution för saksens uthförande, skadestånd och expenser, sampt summans richtige erläggiande.
Ad punct:m 12:um.
Belangande den i samma punct uthsatte termin af en månad till saksens åtherwinnande wid stadzrätterne, hemställes Kongl. Maij:ttz nådigste wälbehag, om icke för de widt aflägne och frånwarandes skull samma tijd härwid i acht tagas kunde, som 1 § dicterar, och om stemningz öfwerlefwererande förmält är.
Ad 21 §.
Den upsatz och förteckning på expenser, som denne § will, att parterne öfwer deras anwände omkåstningar författa och wid saksens sluth inlefwerera skola, der de wijdare någon prætension härom hafwa wela, synes oförgripeligen böra limiteras för dem, som eij kunna skrifwa, och dessuthom munteligen wid underrätterne agera, på det
de i sin rätt eij måtte komma att lijda; och för öfrigt denne
