Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/637

Den här sidan har korrekturlästs
623
RÄTTEGÅNGSBALKENS HISTORIA

förkårtas, uthan i stället för en blifwer 2:ne, så skulle sådant på det sättet bäst kunna afhiälpas, der ingen dömmes frånwarande på första stämningen, uthan stämbdes 2:ra gången, derjempte att wijsa sina laga förfall, hwarföre han eij kommit; och der han då eij kommer eller komme, men kunde inga laga förfall wijsa, att han då först fäldes till saken, uthan att erhålla någon tijd till åtherwinning, doch så att kiäranden intet blefwe tilldömdt, som han icke ettdera hade fulla skiähl till, eller i brist deraf kunde hwad som feltes med sielf sins ed upfylla.

4. Såsom ibland uppå kiärandens, ibland uppå swarandens sijda begiäres dilation, och derom finnes stadgat i den nya Rättegångzförordningen, men intet uthsatt, huru snart den, som af dommens uthslag i ty måle finner sig beswärat, bör sig deröfwer uthlåta, uthan allenast inom hwad tijd han må sina beswär angifwa; så tyckes wara nödigt, att det äfwen uthsättes. Men på det ingen medelst dilationers begärande måtte få draga någon sak långt uth, kunde en dommare icke allenast tillåtas, där han så nödigt funne, att tillhålla den, som söker dilation, att beswärja de orsaker, som han till dess erhållande kan förebära, uthan och den af parterne, som finner sig beswärad af dommarens uthslag angående dilation och deruthinnan ändring will sökia, att ehrläggia wadepenningar.

5. Det är wähl icke uthan, att till widlöfftigheters afkårtande i rättegånger är stadgat, det ingen må wädja emot upskofzdommar, uthan att så är, att de innehålla något, som parten ettdera beswärar, eller till sielfwa saken binder; men som sådant offta missbrukas, och igenom samma missbruk widlöfftighet äfwen förorsakas; så skulle det på det sättet bäst kunna afhiälpas, att swaranden, som förmenar sig icke wara skyldig att swara till saken, anförer på en gång alla sina inwändningar, hwarmedelst han will ettdera undgå eller upskiuta att swara, och derhos swara på sielfwa saken under det förbehåld, der de andra hans inwändningar intet skulle kunna honom derifrån frija; hwilket allt dommaren kunde taga i öfwerwägande, och der swarandens inwändningar wore giltuge, låta honom dem till godo niuta, men i widrig händelse dem förläggia, och i samma domb till sielfwa sakens afgiörande skrijda, doch parterne i bägge fallen laga wad förbehållit, och eij heller dommaren betagit att gifwa upskofzdomb, där målet så fordrade. Skulle och swaranden hålla sine inwändningar