Cap. 19. Om willkorlige testamenten.
Ad 5 §. Såsom i den händelsen, at willkohren på något sätt uthslockna, så at om det borttestementerade icke wijdare stadgat finnes, den Kongl. Rätten är af den oförgripelige tanckan, at samma egendoom bör wijd den sidste åthniutarens tijd considereras som arf, och intet som aflinge, så påminnes underdånigst, om icke i stället för dhe yttersta orden; nembl. achtas såsom annan des owillkorlige egendoom; woro bättre at sättia: achtas såsom annat des lagligen tillfallne arf.
Cap. 20. Huru mycket man må testementera.
Ad 1, 2 et 3 §. Dhe reglor, som uti desse §§ opräcknas, hum man skall få testementera och disponera om sin arfwejord, finner Kongl. Rätten wara nye och intet med förra lagen och praxi conforme och eenlige, hållandes Kongl. Rätten rådeligare, at blifwa wijd det gambla, och at ingen må effter landzlag sin arfwejord testamentera, eller den, effter egen godtyckio, emillan barnen deela, med mindre icke arfwingarne och barnen där till samptyckia och där med till fredz äre.
Ad 4 et 5 §. I lijka måtto blifwer här något nytt förordnat, som i förra lagen intet fins, hwilcken Kongl. Rätten dock tycker bättre wara häruthinnan at föllia.
Ad 9 §. Såsom ärfde och förwärfde löösöhren äre uti förra lagen lijka considererade, så är och det, som här statueras, något nytt.
Ad 10 §. Sammaledes skrijdes och i denne § ifrån förre lagen, sampt Kongl. Maj:tz förordning om testamenten, som på landet lembnar hwarjom och eenom aldeles frij disposition öfwer all sin aflinge jord och löösöhre, det och Kongl. Rätten nu tycker bäst wara, och fins hwars och eens mening därom uthförligare uti Kongl. Rättens tillförende öfwer denne materien opsände underdånige sentiment.
Ad 11 §. Det som här förordnas, at man skall få testamentera bort sin arfwejordh till oskylde män inrijkes boendes, ifrån sin uthrijkes warande arfwinge, är jembwähl något nytt, som Kongl. Rätten intet finner sig kunna bijfalla.
Ad 13 §. Påminnes underdånigst, om icke arfwejordh på landet bör i detta fall och så undantagas.
