som wid förre riksdagen af ständerne uti nya lagen faststäldt blifwit, ingen widare ändring än denna om gatuloppens afskaffande tillåtes.
Detta bifölls af Riksens ständer.
Sammaledes ock, at Lagcommissionen jämkar både denne puncten och Missgierningsbalcken efter det, som nu af ständerne blifwit beslutit.
3 § går aldeles ut, såsom helt onödig, sedan gatulopsstraffet, på sätt som bemält är, blifwit afskaffat.
4 § blifwer ståendes, allenast orden i begynnelsen något jämkas.
5 och §§ bifölles.
Utsökningsbalcken. 1 Capitel.
1 § bifölls.
Wid 2 § påminte Borgmästar Aulæwill på ståndets wägnar, at der intet landshöfdingen bor i staden, utmätning må skie af magistraten, när måhlet intet är appellabelt eller domen wunnit laga kraft, på det eij de sökande måge uppehållas eller förorsakas at giöra långe resor endast til at erhålla landshöfdingens remiss.
Hr Wulfwenstierna swarade, at detta jemwäl wid landshöfdingeinstructionens upsättjande 1723 warit ventilerat, men at man då funnit säkrare at låta utmätning anbefallas af landshöfdingen, emedan, om han wid domen något finner böra ändras, han sådant hos hofrätten kan angifwa.
Hr Ehrencrona instämde härmed, och at det woro eftertänckeligit at i småstäderne ändra denna process, emedan landshöfdingarne ofta funnit orsak at begiära ändring i sådane domar.
Borgmästar Aulæwill androg, at de större städer hafwa et sådant privilegium.
Hr Ehrencrona: I större städer äro flere magistratspersoner och altså faran eij så stor.
Hr Aulæwill frågade, hwarföre icke en liten stads magistrat må hafwa samma autoritet som en cronobetient.
Hr Ehrencrona swarade, at den senare eij är domare.
Borgareståndet påstod, at det då måtte tillåtas magistraterne i de städer, der ciemnersrätter äro.
Hr Landtmarskalken frågade altså ståndwis, om § blifwer som den är upsatt.
