2. Af Hofrättsrådet Clerk.
Cap. 14.
§ 6. Mundtelige förhör, som parter alt härtill warit tillåtelige, är nog bewist af rätternes protocoller, hwadh missbruk med them förelöper[?], at när parten, som minst förtröstan hafft till sin sak, förmeenat, dhet then wara afgiordh, domen underskrefwen och till publication anslagen, hafwer han först begiärt förhör, oacktadt han widh relations underskrifft hafft tillfälle thet begiära och sig förbehålla, och wahnligit ähr af rättsökiande at i ackt taga, föruthan flere i sådant företagande konster at hindra sakernes sluth med onödige conferencer; synes högst nödigt, om thet icke kunde stadgas, när parterne fått communication af relation, men tå icke will förbehålla [sig conference], må then sedan eij wara tillåteliget at erhålla, med mindre domaren till sin uplysning nödigt finner, som icke bör skie mehr än en gångh, då han nu uthröner hwad han till sin uplysning äskat, och icke gifwa parten anledning genom onödige spörsmåhl, thereffter begiära then ena gången effter then andra; parten jämbwähl af domarens frågor sig betiänar at uthdraga tidhen, när han af frågorna förmärker, hwarpå hans sak hänger, som och at inge förhör af parterne må tillåtas hafwa mer än twenne, när the sigh them förbehållit, då domaren kan hafwa tillfälle för sine twifwelsmåhl han äger sig af parterne underrätta. Detta föregående synes wara ett tillreckeliget medel at förkorta – – – [rättegångar] och hafwa them till skyndesampt sluth, om sådant i acht tagas hwilcket ödmjukeligen hemställes till gunst-rättwist öfwerwägande.
Lagkommissionens svar.
§ 6. När parterne skriffteligen agera, är stadgat, att the och måge munteliga höras, antingen när the sigh thet skriffteliga förbehållit, eller domaren thet nödigt finner, men elliest icke. Men till att inskränka sådant förhör antingen till et eller twenne, kan eij i alla saker skie, emedan den ena conferencen kan offta gifwa orsak och nödwändighet till en annan. Och när swarandens duplique förorsakat actor at begiära conference, kan han offta komma att anföra
