ting och i staden högst en månad» Här infaller den frågan, om wärjemåhlseden, som pålägges af lagmansrätten endera parten, antingen skal ske wed nästa lagmanstinget åhret efter eller wed nästa häradzting; iag för min del håller före, böra ske wed nästa häradzting för många orsaker skull, til at afkorta processen och alla wedhängande och uthstående [?] widlyftigheter, samt inwänningar til tijdsens utdragande.
Lagkommissionens svar.
§ 23. Skall det wara et rätt witne, måste thet på ed höras, som ordinarie skier, och äfwen här bör observeras, så mycket mera, som här ej stadgas, at thet utan ed skie skall som i föregående 9 §.
§ 31. Domaren, som pålägger eden, sätter altid ut, hwar eden skall afläggas. Men will parten ej betänka sig, får han efter 31 § aflägga eden wid samma ting. Elliest bör ordinarie eden afläggas för then rätt, som dömt hafwer; effter som densamma bör uthlåta sig öfwer saken, om man åth eden brister.
Cap. 22.
§ 4. »Åtnöijes begge parter at låta domb i saken gå» etc., om icke här och införas kan, at efter bägge parters öfwerenskommande immediate et summario processu saken uptagas och afgiöras må, så och igenom en compromissorialrätt.
Lagkommissionens svar.
§ 4. Denna § talar egenteligen och allenast derom, att parterne må hafwa frijhet att begifwa sig ifrån skrifftelig relation, men att tillägga sådant, som här gifwes förslag till, kan eij tillåtas, emedan då på parternes gottfinnande skulle ankomma att wällia hwad instance de behagade, och således den samma öfwerhopas med sådana saker, som tit eij hörde, med mindre de ifrån en annan domstohl dijt inkomma, uthan är bäst at föllia en ordentelig process, som i lagen föreskrifwen är.
Compromisser äro [eij?] förbudne; men som de äro extraordinarie rätter, så är ej något derom infört i projectet om ordinarie domstohlar.
