uthsökia hoos den andra, ty elliest wore fåfängt, at twenne utan förbehålld underskrifwa ett skuldbref. Skulle en så beskaffad giäld ej ansees för commun giäld, så är fåfängt att låta stämma samptelige, som skuldbrefwet underskrifwit, utan nog att sökia hwar och en af dem i sitt foro.
§ 7. Går någor saak flera an, så böra samptelige stemmas, och kan med stämningen lijkaledes förhållas, som då flera arfwingar instämmas, då den, som stämningen får, kundgiör sina medinteressenter därom. Men är allenast en, som saken angår, så kunna ej flera som parter stämmas, utan där saken är så beskaffad, att den ej kan uthrönas, utan att andra höres, så är nog, at då de ej kunna instämmas såsom wittnen, måge de instämmas till att gifwa uplysning i saaken.
§ 11. Här förbiudes prorogatio jurisdictionis, som härrörer af parter. Men förmäles ej, huru wid commissorialrätter skall förhållas, då konungen på begge parternes begiäran därtill lof gifwer, ty at utan begges samtycke må ingen commissorialrätt förordnas, ej heller på entheras begiäran den andra beneficium instantiarum betagas. Willja parter skiuta deras twist under compromissarier, därom förmäles intet, som dock nödigt synes wara, hwarwid uthsättes, hwilka mål måge ställas under compromiss, sampt hwad wärkan compromissariers uthslag med sig hafwa.
§ 12. Öfwer skadestånd må ej utaf ett blått förbehåld någon särskild rättegång anställas, utan tillijka med hufwudsaken afgiöras, med mindre att skadeståndet är så beskaffat, att däröfwer en särskilt och wijdlyfftig undersökning betarfwas. Men öfwer rättegångskåstnad må aldeles intet någon särskilt rättegång tillåtas, utan däröfwer tillijka med hufwudsaken dömmas, som och uti cap. 24 § 3 i denne balck är infördt, ty at samma kåstnad kan wara witterlig, och således till des återsökiande intet förbehåld nödigt, utan den, som försummar sådant at fodra, må ej heller, sedan hufwudsaken är afgjord, därpå fodra. Men på det enfaldiga parter ej måge härigenom komma att lijda medelst det, at de skadestånd och omkåstningar ej wetta at fodra, bör domaren dem därom påminna, och fastän de ej altijd äro i stånd skriftelige upsatzer därpå at företee, måge de dock det i en summa opgiwa, det domaren efter skiäligheeten kan moderera, ifall så skulle behöfwas. Hwad omkåstningar på execution begiäres,
