synes böra limitteras 1:o) där domaren retar parten, och emot domarereglorne i den 22 och 23 § icke talar sacktmodeliga med den, som för rätten kommer, utan warder på honom wred, och giör sig således för honom misstänckt, 2:o) där domaren icke retat parten, utan parten af sielf tagen ondska talar eller skrifwer något wanwördigt emot domaren, at domaren ej lämbnas efter egit behag at förhöga böterne, aldenstund de äre rättens ensaak, utan at et wist quantum föresättes, där öfwer han aldrig må gåå, men wäl där under, sampt 3:o) då parten fälles till böter, må han ej fälles till afbön, ty at då han för sitt brått uthståt sitt straff, är intet öfrigit, som han har at afbedia.
§ 8. De böter, som här utsättes, må ej domaren, utan parten åthniuta, och i de expenser, som honom tillägges, inräknas, men ej må några grader, utan till ett lijka quantum sättias, efter som upsåtelig osanning är lijka skadelig, ehwad för domstohl den framföres före.
§ 9. Iuramentum calumniæ eller som det här kallas wrångoed, ansees här wäl som ett medel at få sanningen fram i twistige måhl, och där det kunde hafwa den wärckan, borde det brukas icke mindre i den första instantien, än i de högre instantier. Men som ändamålet ej stådt därmed at ärhållas, utan sådanne eder fast mera warit ett missbruk af Gudz nampn; altså lärer wara bäst sådanne ifrån främmande domstolar först låntagne eder, aldeles at uphäfwa, hälst som domaren, där omständigheterne så fodra, har macht at påläggia wärjemålsed, som både i Gudz och Sweriges lag är grundadt.
Lagkommissionens svar.
§ 1. [a] At aldeles afskaffa skriftwäxling wid rätterne, låter sig ej göra, besynnerlig i de saker, som äro widlyftige, och bestå af månge punckter, såsom i arfskaper och liqvidationsmåhl, helst elliest hwad parten skulle dictera til protocollet i sådane saker, skulle taga bort tiden för domaren, och protocollet blifwa äfwen så widlyftigt som skriffterne, hwilket [jämwäl skulle?] justeras och således å nyo förorsaka tidspillan. [b] Domaren kan höra parten munteligen, om han har nödig mera uplysning och elliest tillåter § 2:ne skriffter å hwarthera sidan i wichtige saker.
§ 2. [a] Om § nogare påses, finnes at den ej strider emot 1695 åhrs processordning; ty här handlas om swaranden, som in termino
