frijheeten at få anförtroo sin saak åth hwilken en will, hwaraf ett monopolium för godkiände advocater existerar, de rättsökiande till gravation. När en enfalldig och i civillag oförfaren part den saken sielf angår, för Rätta kommer, kan han ej afwijsas, utan då domaren giör sig noga underrättat om sielfwa facta, hwaraf actionen sitt uhrsprung har och håller parten wid dess föredragande uthi naturlig ordning, sampt hörer den enas påstående och den andras swar, felas ej, at där domaren har samma egenskaper, som här fodras af en advocat eller fullmächtig, nämbligen at han är ährlig och redelig och lagfaren, det han ju rätteligen må kunna afgiöra saken, ehuru oförfaren sielfwa parten är uthi civillag. I det anseende kan ej heller en part wäl betagas at betiena sig af hwilken fullmächtig han will, fast än samma fullmächtig eij är så lagförfaren, allenast at han giordt sig underrättat om sielfwa facto, ty at præsumtio är, at domaren sielf weth lag och förordningar, och hwad processen angår, däruti är hans skyldigheet at påminna parten. Uthi forna tijder, då rättegånger blifwit munteligen förde, finner man ej mycket om advocater och fullmächtige. Men så snart sättet, att igenom skriftwäxlingar föra rättegånger, blifwit wid domstolarne utanifrån infördt, hafwa och advocater fölgt med, hwarunder som domarens beqwämligheet och advocaters fördehl berodt, står den däraf tijmande omkåstnad ej att afböjas, med mindre at det gambla sättet at munteligen föra rättegånger åter införas, hwarom mitt till justitiædeputationen remitterade memorial förmäler. Skulle sådant eij bijfall finna, så är dock angelägit, at ej något monopolium eller skråå för advocater inrättas, uthan hwar rättsökiande lämbnas frijheet at antaga den till fulmächtig, som han har bästa förtroende till, utan att wara bunden till någon af ordinarie advocater.
Här står ochså, at dem, som äro i Kongl. Maij:ts och Cronones tienst, tillåtes, at wara fullmächtige i rättegångstwister, dock med den limitation, som Kongl. Maij:ts resolution af åhr 1723 § 4 innehåller. Detta synes fordra ett närmare eftertänckiande, ty at nästan omöjeligit är, at någor kan wårda private rättegånger, med mindre at icke något försummas af den publique beställning, hwaruti han sitter, ehwad præcautioner däremot tages.
§ 4. Härwid eller och wid föregående § kan och införas, at
