han menar sig kunna aldeles afskiära sin wederparts talan, må han dem eij anföra, såsom dymedelst at undgå contestationem litis, utan sådant ansees, såsom lis wore contestata, och directe swarat i hufwudsaken, därpå dom må fällas, ty där annars skier och då någor införer exceptionem peremtoriam i hufwudsaken, och därjemte uthlåter sig, at han eij will contestera litem, fölljer deraf, särdeles då den anförde excepto peremtoria ej pröfwas tillräckelig, at domaren måste först dömma de contestatione litis, och sedan dömma i hufwudsaken, hwilken widlyftigheet kan förekommas, då exceptio peremtoria tages för contestatione litis, som det och wärckeligen är, oachtadt at swaranden där hoos utlåtit sig, at han ej contesterar litem. [d] Anföres exceptio rei judicatæ och bewijses, därmed är en heel annan beskaffenheet, ty det mål, hwaröfwer tillförende domb är ågången, det må domaren ej uptaga, utan efter Rättegångsordinantien af åhr 1614 § 2 ifrån sig skiuta. Detta alt håller iag nödigt, at det här införes, på det at all confusion må förekommas.
[e] Hwad här införes om inwändning emot wittnen, lärer fogeligare kunna införas wid fölljande capitel 17, därest om laga bewis handlas. Men på det ingen må af de här införde orden, som så lyda: »eller hwad elliest inwändes», må taga anledning, at domaren, lijka som han utlåter sig öfwer wittnens habilitet, måtte han ochså straxt uthlåta sig öfwer skriftelige bewijs giltugheet, jämwäl öfwer hwart och ett wid syner eller besichtningar företedt skiäl, utan at domaren sådant förbiudes, ty at, då domb fälles i hufwudsaken, kan införas, och däraf sees, huruledes de förebrachte skiäl och bewijs blifwit ansedde. Det kan wäl synas, som denne påminnelse wore öfwerflödig, af orsaak at man ej kan föreställa sig, at någon domare uthlåther sig öfwer parternes bewijs och skiäl, förut och förr än domb fälles. Men så kan dock exempel därpå wijsas, at sådant skiedt, och på det sådant ej widare må skie, lärer wara nödigt slijkt att förekomma och afböija.
[f] Det här införes, att den part, som är missnögd med rättens utslag uti processuelquæstioner, som existera antingen ante vel post litis ingressum, jämwäl uti wittnestwister, bör innom den här föresatte tijden förklara sitt missnöije, är och enligit med förordningar och praxi, men lärer wara både öfwerflödigt och onödigt, utan i det ställe bäst, at då hufwudsaken blifwit afdömbd, och kommit till
