öfwerdommaren, at parten utan föregången missnöijes förklarande, lämbnas fritt, då han beswärar sig öfwer dommaren i hufwudsaken, må han och beswära sig öfwer rättens utslag in processualibus och i wittnestwister, där han sig därtill befogad finner.
§ 5. [a] Det här säges, at alla inwändningar skola i rättegångens början på en gång företees, är fuller wäl, sampt at den limitation därwid är fogat, ther de sådane äro, at de på en gång kunna företees. Men på det at sådant tydeligen må blifwa uthsatt, lärer wara nödigt, att eftersom præliminaire exceptioner böra föregå, och at med dem kunna eij dilatoriske exceptioner sammanbindas, at här uthsättes, hwilka exceptioner måge præliminaire heta, sampt då däröfwer uthslag giöres, at ej något de contestatione litis fastställes, på det att den parten, som succumberar, dymedelst ej må betagas at anföra sina exceptiones dilatorias, som honom angelägne kunna wara.
[b] Här står, at där någon innehållit at på en gång företee sina inwändningar, sakens slut därmed at hindra, skall densamma böta. Utaf slijkt uppehåld lijder eij domaren, utan parten, och må för den skull domaren inga böter tillfalla, utan uti expenser åth den winnande parten tillslås. [c] Men där några exceptiones dilatoriæ kunna post litis ingressum existera, dem parten eij kunnat förut see, de måge ej honom betagas.
§ 6. [a] lnga dilationer eller upskof i rättegånger måge bewilljas, förr än litis contestatio skiedt, med mindre at laga förfall företees.
Och som gemenligen sökes dilation af den parten, som något åligger at bewijsa, altså bör han angifwa, hwad dess åberopade wittnen skola kunna intyga, då domaren, i fall han finner sådant till uplysning i saken kunnat lända, må dilation till en wiss tijd föreläggias, intet wid wijte af penningar, utan at saken ändå afgiöras skall, där terminen försummas, hwaruti ingen prorogatio eller förlängning må tillåtas, med mindre at wederparten det tillåter; men imedlertijd måge de wittnen, som den ena eller andra parten tillstädes hafwer, ideligen afhöras, och ej förkastas, med mindre at de äro notorie inhabiles, ty at hos domaren står sedan at pröfwa, huruwida de äro at troo eller eij, aldenstund probatio non fit parti, sed judici. Finner åter domaren af partens berättelse, at de åberopade documenter eller wittnen, som ej tillstädes äro, ej tiena till uplysningisaken, [må] ej heller
