Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 8.djvu/250

Den här sidan har korrekturlästs
242
ANMÄRKNINGAR MOT FÖRSLAGET TILL RÄTTEGÅNGSBALK
Cap. 24.

§ 1. Utaf det här står, at til upskofsdombs fulgiörande må wijte sättias, äfwen och med den clausula, at där det försummas, skall i hufwudsaken dömmas, föllier at ingen appellation må tillåtas emot någon interlocutoriedomb, hwilket äfwen däraf bestyrckes, at i fölljande cap. 25 § 1 står, at man må wädia emot fäld domb i hufwudsaken, däremot ej förmäles om wad emot upskofsdomb. Men sådant strider emot Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 24, däruti tillåtes, at wädia emot sådanne interlocutoriedommar, som parten till sielfwa hufwudsaken binda eller beswära, och dessutan mycket betänckeligit är, at utan åthskillnad afslå appellation emot hwarjehanda interlocutoriedomb, som rörer hufwudsaken; altså och ehuruwäl wad ej hwarcken tillåtes eller må tillåtas emot rättens uthslag uti processualtwister, aldenstund slijkt förbud länder till at befrämja hufwudsaken; så äro dock interlocutoriedommar, som icke röra processen, utan sielfwa hufwudsaken, och hafwa med sig någon kraft eller egenskap till att ända sielfwa twisten, som orden i cap. 5 § 1 Skiepmålabalken Siölagen lyda, och må fördenskull appellation tillåtas emot interlocutoriedomb:

1:o) då den något sådant beswär med sig hafwer, som flyter in i hufwudsaken, och ej står sedan medelst appellation emot definitive dommen at rättas, sampt

2:o) då interlocutoriedommen har uti hufwudsaken samma effect och wärckan med sig som en definitive domb, och således absorberar hela partens rätt. Detta, som således tillfälligtwijs har kommit at påminnas, hörer elliest egentligen till det fölljande capitel, men blifwit därföre här anfördt, på det at påminnelse wid fölljande capitel må öpen stå.

§ 2. Här talas om räkningar, som å både sijdor ingifwas. Men som det har afseende på viceversatwister, där begge parterne äro både kiärande och swarande, så synes först böra föregå, huru förhållas skall, där allenast den ena är kiärande och den andra swarande. Därwid synes nödigt, at då den kiärande parten ingifwer sin räkning, och däruti opförer under debet det, som han uthborgat, men ej afförer däremot under credit det, som därpå kan wara betält, hwilket ej står at præsumera, med mindre han menar, at i fall