appellation är skuten under den andra instantien, utan at lagmannen lijkmätigt Kongl. Maij:ts bref till Hoffrätterne af den 8 september 1687 refererar till Hoffrätten, då någon domb för feelachtigheet i processen tilbaka remitteras, på det underdomaren därföre må tiltalas, hwartill den limitation kan läggas: så wida feelachtigheeterne röra substantialia processus.
[i] Härwid lärer och wara nödigt att införa, huru med wadepenningars ärläggiande förhållas skall, då tinget är slutit och häradshöfdingen antingen ej låter sig finna, eller bortrest och eij lämbnat efterrättelse, hwarest han wore at finna, eller och innom fataliernes förlopp med döden afgår. I sådan händelse må den, som appellera will, nedsättia wadepenningarne hoos någon af nämbden, och af den samma attest däröfwer taga, och där sådant blifwit præsterat, innan at fatalia appellationis förflutit, skrifwe häradzhöfdingen appellationsattest under dommen, då han tillstädes kommer. Men där häradzhöfdingen död blifwit, giälle den attest, som den af nämbden, hwilken appellationspenningarne emottagit, däröfwer ifrån sig gifwit, för appellationsattest, därpå lagmannen må stämning uthgifwa.
§ 2. Det här införes, så wida lagmans stämning bijbehålles, som härtills, kan hafwa rum, sedan stämning blifwit uthtagen och öfwerlefwererat.
§ 5. [a] Här säges, att appellation eij tillåtes emot domb uti criminalmåhl, uthan allenast beneficium querelæ. Hwad lijfssaker och däruti fälte domar angår, de refereras till Hoffrätten, som i cap. 8 § 2 N. 3 är anfördt. Uthom desse refereras ochså till Hoffrätten dommar i eedzöresmåhl och andra dylijka grofwe criminalmål, däruti det, som dömt blifwit, må till Hoffrätten refereras. Uti mindre crirninalmåhl har beneficium querelæ efter åthskillige förordningar stådt öpet, men här restringeras samma beneficium till fatalier. Nu som altijd warit wanligit, at execution på häradzdommar uti ringa criminalmål straxt för sig gådt, det och enligit är med Kongl. Maij:tz rescript af den 1 aug. 1694 till då warande landzhöfdinge i Wästernorland, på det ingen omkåstnad må skie på fånga förtäring, och på det at allmogen, som tillstädes är, ej må en annan gång sammankallas; altså frågas, om execution i ringa criminalmål må upskiutas, till dess att de här uthsatte fatalier äro förflutne. Därnäst frågas, i fall desse fatalier skulle fastställas, och efter deras förlåpp execution
