maij 1733, och Rijksens höglofl. ständer uppå denne rijksdag samma taxa gillat, så är intet därwid at påminna. Men det här säges. at appellation skall skie innom fyra dagar, det synes wara för kårt termin, utan fast billigare, at efter lag och härtills öfligit bruk lämbna parterne åtta dagars råderum, på det at de innom den tijden måge så mycket bätrre kunna besinna sig, och icke, medan sinnen äro lika som perturberade, och icke till stadga komne, lijka som bortkasta deras appellationspenningar, dem de kunna behålla, där de hafwa tillräckelig tijd at betänckia sig.
Här uphäfwes det, som Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 17 står infördt, at den, som appellerat ifrån lagmansrätten till Hofrätten, skall därom kundgiöra sin wederpart, at han uppå förelagd tijd sig infinner. Men som ingen orsak är därifrån at träda, lärer wara bäst at förblifwa wid det, som här tils brukeligit warit.
Det, som här förmäles, at domb skall fulgiöras, upskiutes till det cap., som här nämbnes, då påminnelser därwid föllja.
§ 8. Af skiäl, som redan wid detta cap. äro anförde, bör den, som på Cronans »wägnar medelst appellation någon sak till Hoffrätten fortsätter, därom så wäl som sielfwa terminen kundgiöra wederparten. Hwarwid och detta kan tilläggias, at ehuruwäl en actor på Cronans wägnar niuter wad utan penningars ärläggiande. bör han dock observera fatalia præstandæ et introducendæ appellationis, men för borgens ställande wara frij.
§ 11. [a] Här förlängas fatalia appellationis, som efter Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 6 blifwit satte till twenne dygn. Ingen orsaak är dem att förlängia, ty det at fatalia appellationis ifrån häradzting äro längre än ifrån ciämnärsrätt, är orsak, att ej är så lätt på landet at råka någon till at rådgiöra med, om dommen är på lag grundat, som i staden, och således intet deraf at argumentera till fataliers förlängiande.
[b] Det nekas ej, at efter privilegierne för Stockholm af åhr 1636 § 3 tillåtes ingen at wädia ifrån ciämnärsrätt, där hufwudsaken ej stiger till 30 daler silfwerm:tz wärde, men här sättes, at appellation eij tillåtes, med mindre hufwudsaken går öfwer 30 daler silfwerm:tz wärde. Kongl. Maij:tz bref till Swea Hoffrätt af den 6 november 1694 innehåller, at summan då skattas för appellabel, enär det, som skall exequeras på dem, som saken tappat, befinnes så högt
